Alldeles för många gånger har jag lämnat möten för lärare med en tung klump i magen. Jag vill inte kännas vid den. Trots det gör den sig påmind. Klumpen i magen. Jag undrar alltid hur den hamnar där.
Ibland tänker jag att vi lärare har så många viktiga pedagogiska frågor att diskutera och att klumpen hör samman med att inget av dessa frågor blir lyfta. Ibland tänker jag att jag på något märkligt sätt har vant mig vid att samtal i skolan ska beröra budget och att vi alla måste inse hur det är ställt ekonomiskt vid skolan. Den där klumpen i magen. Kanske hör den samman med att jag inte får tillgång till det framåtsyftande, det som ligger i framkant, det som är möjligt att lösa eller förstå. Kanske hör klumpen i magen ihop med att jag sitter tyst vid min plats och att rätten att tala blivit några få lärares rättigheter och att allt egentligen hör samman med att någon förmedlar något och att jag tänker och påverkas av det som förmedlas men utan att känna hopp eller ansvar.
Jag längtar alltid efter pedagogiska samtal. De samtal där vi gemensamt ser till det vi gör och det vi kan förändra för morgondagen. Inte de samtalen där vi drar ned takhöjden till kryphöjd för att vi kidnappas in i hur det är och hur någon annan bär ansvaret och skulden. Om inte eleverna var si eller så skulle det kanske gå men nu är det som det är och då går det inte. De här samtalen ger mig en känsla av att jag inte behövs, inte är viktig och att jag inte kan påverka. Jag vill känna att jag kan precis det motsatta; påverka, medverka, delta och utveckla. Det är genom att vara den som gör skillnad som jag önskar vara aktiv, ansvarig och nyfiken under de pedagogiska samtalen. Jag önskar också att våra samtal får vara sonderande, funderande, reflekterande och inte med omedelbarhet generera nya vägar. Pedagogiska frågor vänds och vrids på. Den pedagogiska planen kommer ur tänkande om det pågående. De pedagogiska frågor kommer ur mötet mellan vår praktik och det vi läser om i teorin. Vi är själva förändringen.
Detta om att göra skillnad. Lärare gör skillnad. Ja, det sägs överallt att vi gör det. Den pedagogiska frågan bör vara att besvara hur vi gör skillnad, hur vi kan göra skillnad, genom vad vi gör skillnad, genom hur vi möjliggör skillnad och vad vi ser och förstår som skillnad. Påståenden som att skolan gör skillnad behöver sina berättelser. De pedagogiska samtalen ska göra skillnad tänker jag. Hur gör de skillnad? Varför gör de skillnad? Hur verkar de för att lärare gör skillnad?
Den molande klumpen i magen är en tyngd jag inte vill känna. Jag talar gärna med mina kollegor om förväntningar, tankar hur att förändra, känner mig gärna lite frustrerad, utmanad, ifrågasatt … men ihop med mina kollegor. Jag vill gärna se nya avstamp där jag utmanats kollegialt.
Allt annat än resignation. Inte en samlad klump att bära. Den där känslor av vanmakt krymper lärarens innehåll och förmåga. Kanske är det en värdeklump som säger det motsatta – detta var inte ett pedagogiskt samtal. De pedagogiska samtalen har en framtid. De har en horisont.
Jag tänker på Gunnar Ekelöfs ord. Jag tänker på lärarens röst. Jag tänker på berättelserna om skolan. Jag undrar över tystnad.
Mina tweets idag handlar om de pedagogiska samtalen:
Det finns ett mellanrum att utforska mellan ”måste tänka så” och ”börja tänka så”. Det finns en övningsplan.
De pedagogiska samtalen. Malpåse är inte ordet här. Maktlöshet och resignation har inte sitt ursprung här.
De pedagogiska samtalen. Ur dem går vi stärkta. Ur dem går vi utmanade. Ur dem går vi ihop. Annars är det inte ett pedagogiskt samtal.
De pedagogiska samtalen. Lärare gör skillnad. I samtal skall den skillnaden medvetandegöras och lyftas fram. Vilken skillnad gjorde samtalet?
De pedagogiska samtalen. Inte skapa lervälling utan skapa trädgård.
De pedagogiska samtalen. En slags pedagogisk rond. En inre skolberättelse i det pågående. En lärares berättelse bland andra lärare.
De pedagogiska samtalen. Rymden i samtalen skapas av oss själva. Att våga lämna försvar. Att våga vara okunnig. Att våga nollställa sig.
De pedagogiska samtalen. Att våga vara utvecklingsbar. Att våga vara den som tar ett prövande steg. Att våga pröva. Att våga pröva igen.
De pedagogiska samtalen vid skolan. Inte leta syndabockarna från igår. Utan utvecklingstankarna för imorgon.
De pedagogiska samtalen gör att skolflödet stannar av för en stund. Vi kan titta, analysera, fundera, förändra, utforska genom dem.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
