Jag minns en tonårskille vars läsning jag hade förmånen att följa en sommar. Han tyckte att skolan sög och han skröt om sina dåliga betyg som för att förklara att han inte brydde sig. Men det är förrädiskt att gå i fällan och tro att det är så. Det finns mycket sorg och uppgivenhet bakom orden att saker och ting suger. Mycket ilska och sedan visad likgiltighet. Den där likgiltigheten vi måste vara vuxna nog att se igenom.
Lyssna till det som suger
Vi måste varsamt gå in i samtalet varför skolan suger. Inte försvara skolan och berätta stort och brett om den. Inte heller förklara att ”det är viktigt att lära sig i skolan” och berätta eleven in i väggen. Tvärtom behöver vi göra. Verkligen gå in i frågan varför skolan suger. Lyssna noga. Varsamt hitta vägar där förtroende och en slags början kan gestalta sig.
Inte delta i uppgivenheten
Vi behöver fråga om det som suger. Inte stanna vid själva kommentaren. Varför suger skolan? Varför suger boken. Vi ska inte delta i uppgivenheten utan lyssna intresserat för att lära, förstå och söka hitta en väg till förändring.
Hur som helst kom den här tonåringen till den öppna verksamhet jag arbetade i. Han slog sig ner vid borden till fiket och jag ställde fram ett glas saft och slog mig ner för att sällskapa. Jag brukar duka med böcker, tidningar tillsammans med bullar, kaffe och saft. En dag började han ströbläddra i en kvarglömd tidning och lutade sig plötsligt över tidningen, satte pekfingret i textmassan och började läsa. När han skulle gå frågade han om han fick ta med sig tidningen och naturligtvis svarade jag. Han vek ihop tidningen och tryckte ner den i bakfickan på jeansen. Så var han försvunnen.
Nästa dag kom han tillbaka. Han hade tidningen med sig. Jag ställde fram saft och en bulle och han slog sig ner för att läsa. Han hade hittat en novell av Henning Mankell. Den hade på något sätt fångat honom.
Under några sommarveckor lästes novellen ut, varje ord och mening i egenvald läshastighet. Tidningen gulnade som tidningar gör. Den såg alltmer sliten ut men tonåringen fortsatte att läsa.
lågmäld närvaro och nyfikenhet
Jag undrade varför inte tyckte om att läsa i skolan men tyckte om att läsa nu. Men jag valde att inte prata högljutt om hans läsning utan visa en lågmäld nyfikenhet i form av den omsorg jag visade med saften och bullen. Jag ställde inte en enda fråga om han förstod vad han läste. Jag parkerade min iver, mina råd och höll tillbaka till förmån för hans berättelse. Men jag var där när han ville prata.
Han sa:
– Jag kan inte riktigt läsa, behöver ta tag i det men jag vet inte hur man gör för att ta tag i det.
Han sa:
– När jag hittade den här novellen i tidningen bestämde jag mig för att ge den en chans.
Han berättade att böckerna han fått i skolan hade han aldrig hunnit läsa ut eller läsa färdigt. Vi pratade läsning den sommaren. Eller rättare sagt – han talade läsning den sommaren.
Även om råden galopperade inom mig ville jag inte dränka honom med min lust och avskräcka honom med allt han missat och allt som fanns att läsa. För att inte tala om biblioteket.
– Som jag hatar, sa han.
Vi kan visa vägen till böckerna, till vad som finns att läsa
Det var tidningen och i den en novell som fångat in den unge läsaren. Det var författaren som bjöd in till berättelsen. Inte jag. Jag värnade miljön och mottagandet. Jag såg till att det fanns böcker för att kanske, eventuellt visa vägen till vad som finns att läsa. Men inte många. Det handlade om att jag dukade fram. Någon tidning. Någon bilderbok. En uppslagsbok. En framsida som inte gick att motstå. Inte berättade eller pekade med yviga gester mot allt det som fanns att läsa. Och om biblioteksbesöken inte har varit bra för eleven kanske man kan reparera och göra om. Det är just hans plats och hans möjlighet. Att gå till biblioteket.
Den iver som en läsande kan visa den som inte läser kan bli ett hinder. Det blir för mycket för den som ännu inte själv upptäckt vad det är och vad det gör att läsa.
Det krävs en hel omvärld för att skapa en läsare:
- platser att läsa på
- varsamt duka fram böcker att strötitta i eller bara bekanta sig mer
- en återhållen vilja och en ökad nyfikenhet på det som suger
- att inte falla in i likgiltigheten eller uppgivenheten utan tvärtom verka för möjligheten
Läsaren behöver få hjälp med vägen till vad att läsa. Läsaren uppstår när innehållet biter tag i läsaren och när författaren lotsar läsaren in i texten. Det blir som det blev för killen. Han läste för att han inte kunde släppa berättelsen. Men också omvänt. Berättelsen släppte inte honom.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Skrev detta i HÖGT OVAN TRÄDTOPPARNA, 2016. Berättelser om läsning och läsande.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
