Roliga lektioner? Snarare angelägna!

Läser här! om att det är svårt att lära ut språk i skolan. Lärare känner kraven på sig att lektionerna ska vara roliga. Jag har några synpunkter.

Dels om språken i skolan. Skolan är en social plats. Frågan är om vi använder allas kunskaper om språk som redan finns i skolan och om vi har verkliga kommunikationer med dessa språk. En annan tanke jag har är att lärare och samtlig personal i skolan faktiskt är ansvariga för språkutbildningen genom att skolan i stort sett bygger på språk. Det är skrivet språk, det är talat språk, det är uppläst text, det är lästa ord. De som arbetar i skolan kan inte avsäga sig ansvaret över språkutvecklingen. Kanske visar vi också att språk är något vi undervisar med och i men inte omsätter i verkligheten. Det torde vara en lätt sak att inventera språkanvändningen i verkligheten. Många använder engelska utanför skolan men kan inte göra kopplingen till den teoretiska språkinlärningen. Problemet är kanske just att det är en avgränsning, att det är i lektioner och inte i verkliga sammanhang vi lär oss språk i skolan.

Jag har många gånger tänkt att vi undervisar alldeles för ensidigt med det svenska språket i matematiken. Varför är inte en del av kursen matematik en engelsk sådan. Troligtvis kommer eleverna i sina verkligheter förhålla sig till det engelska matematiska språket.

Vidare har jag i Kiwimetoden ifrågasatt ”lusten att lära” och hur vi lärare har missförstått orden i läroplan och kursplaner. Det är inte lätt att lära men det är underbart roligt att kunna. Jag har ordboksletat efter en pedagogisk definition av ordet lust – och fann att ordet lust också kan betyda pröva. Då är vi inne i det pedagogiska anslaget – viljan att pröva kan lust förklaras med.

Då det gäller undervisning och hur att motivera så går det heller inte via lust, trots att den säkerligen skapas genom att undervisningen är angelägen. Jag undersöker mina elevers relation till undervisningens fokus via hur de tänker kring graden av angelägenhet. Om man tänker i dessa banor så kan jag som lärare också ta stöd i elevernas erfarenheter och utveckla undervisningar i samspel med dem och givetvis i relation till kursplanernas vad och varför.

I en klass jag hade frågade jag mina elever när de trodde sig behöva sin engelska. – Det är väl när man blir kär i någon som inte kan svenska, svarade några elever. Det blev uppstarten på en undervisning som vi kom mycket långt med. Det lästes engelska texter om kärlek, det övades fraser, det handlade om att komma hem till varandra första gången, hur talar man till föräldrar, hur frågar man var toaletten finns, hur presenterar man sin kärlek för sina kompisar… vi kom in på kroppen, relationerna, ländernas syn på kärlek och så läste vi massor.

Jag kan tänka mig massor av områden som säkerligen är angelägna för eleverna och där vi lärare kan ta vid och skapa undervisningar. Vi måste komma bort från kurserna i böckerna och komma åt innehållet i kursplanerna och läroplanen.

Anne-Marie