Ansvarssfär – ansvaret om eleven

Ansvarssfär – ett ord jag fann hos Dag Hammarskjöld och i boken Vägmärken, 1963. Jag tycker om ordet. Jag tror inte på ansvarsförskjutning.

Jag tänker skola:

Om vi ansvarsförskjuter en elev ut ur det dagliga – exempelvis klassrummet – för att vi inte tycker oss klara av denna elev så avsäger vi oss ansvaret om relationen till eleven. Jag tror det är skadligt. Dels för professionen lärare och dels för eleven.

Vi signalerar till eleven att vi vuxna inte förstår, kan, vill eller tror oss klara av eleven.  Det är ett övergivande. Det är att inte vara hoppfull om elevens framtid. Bättre är att förstå och försöka axla ansvaret i relationen och inom ansvarsfären tänker jag.

Jag hoppas jag inte är för hård men det handlar om så små barn och uppväxande ungdomar som genom detta får lära att de är hopplösa. Och ansvaret eller problemet blir elevens. Inte lärarens. Trots att det är lärarens ansvar. Kanske kan  man tänka – Vad behöver den här eleven för undervisning här och hur kan jag som lärare få hjälp med att inkludera eleven istället för att exkludera eleven? Hur kan vi stötta varandra i ansvarssfärerna klassrum?

Dag Hammarskjöld skriver så här: Vi söker instinktivt att eliminera en människa ur vår ansvarssfär, så snart utfallet av detta livets experiment i föra ögon ter sig som ett misslyckande.

Är vi lärare rädda för att misslyckas? Är vi lärare rädda för att göra fel? Om – i så fall – vad händer med den ständiga ångesten vi måste ha för att alltid göra rätt och aldrig någonsin få lära av våra misstag och prövanden?