Jag har berört konflikter och sorg i mina inlägg. Ge bort en arg stund, ge bort en sorgsen stund, och får lite kommentarer överallt. Om att det är inte tillåtet men att de behövs. Det behövs! men ingen vet riktigt hur. Jag ser inte på det som om vi inte vet. Vi vet men vet inte hur vi ska handskas med det. Därför blir det problematiskt.
Så ser inte jag på det. Det är tillåtet. Det är nämligen mänskligt. Det som är farligt det är när vi är och gör elever oförmögna att lösa konflikter, gråta hejdlöst över saker och ting. Då det gäller undervisning kan jag med varsam hand tillåta alla reaktioner och om eleven vill och orkar kan eleven få gestalta sina känslor i ett undervisande fokus. Ska vi skriva så kan eleven få skriva om sin döda hamster eller sorgen om sin mormor eller farfar som ligger på sjukhus.
Det arga kan man rita av sig eller tillåtas vara en stund. Vi är lärande. Och det kräver en hel del av oss. Om jag blir ledsen på mitt jobb så blir jag det. Det är ingen som säger att jag inte får det. Det mellanmänskliga måste ju också få gälla elever och elevers vardagar och arbetsmöjligheter. Det tar längre tid – om vi nu måste ägna oss åt tiden och klockminutrarna – om vi gör det för fort.
Är inte allt lärande. Och är vi närvarande i dessa känslor så betyder det att vi vuxna modellar något väldigt, väldigt viktigt. Det är inte farligt att känna. Det är nödvändigt och det måste finnas möjligheter till det.
Om flickor och pojkar agerar olika, ja, det beror nog på hur vi vuxna vill förstå och ta hand om de yttringar som visas. Jag bekymrar mig mest om de pojkar som aldrig riktigt syns, är duktiga och kanske är de som syns allra, allra minst i skolan.
Skolan är en plats för alla. Och då vi är människor ihop så kommer känslorna att finnas där. Vi kan göra dem ofarligare om vi ger dem rumslighet som betyder att man klarar av sin ilska utan att låta den sprida sig över alla och envar. Sorgen blir möjlig hos den som gråter om vi vuxna låter barn gråta och få sin gråt accepterad och inte utvisad. Det handlar om människor. Vi är människor. Vi är det.
För vem är vi vuxna?
Jag ser lärandet i det mesta. Och visst utmanas jag i min profession. Det är tur det!