Skoluppdraget: i tid och rum

I tid och rum!

I tid och rum. Dessa ord är viktiga. Inte utanför tid och rum. Dessa ord är också viktiga. Jag tänker klassrummet och jag tänker lärandet.

Barn är i sin nutid. De äger inte lärandets horisont. Vad de äger är nuets perspektiv. Detta nu är ett viktigt nu. Det lärande som sker nu ska därför värderas med respekt och ärlig dialog. Vi måste också förvalta elevernas nu till förmån för deras lärande. Undervisningens perspektiv kan tas ur elevernas lärande idag. Denna förskjutning tror jag på. Lärarens undervisande ansvar ligger i morgondagen. Elevens lärande idag.

Undervisningsdokumentation

Det betyder att lärarens undervisning alltid manar framåt. Det betyder att läraren summerar och dokumenterar elevernas gensvar på dagens undervisning och är underlag för morgondagens lektioner. Det befriar också eleven från de hemska nedslag där läraren kräver mer av elevens förståelse och faktiska kunnande än vad undervisningen har givit eleven av modell och lärande. Det är att stanna i tid och rum. Vara där elevernas lärande äger rum. Förvalta det som sker i relation till lärarens undervisning och tjänstgöra utvärdering för morgondagens lektion.

Förklara elevens interaktion med undervisningens fokus

Detta att befinna sig i tid och rum,

Detta tid och rum-tänkande betyder också att elevens rätt att lära ställs i ett annat fokus. Vi kan inte hämta förklarande information om barnet utanför tid och rum, vi kan bara hämta information om eleven i tid och rum. Det betyder att vi relaterar till eleven och elevens lärande interaktion och det – här och just nu – och i denna kontext. Ja, här och nu och i denna kontext. Så här fungerar lärandet för denna elev här och nu. Vi kan inte springa i väg i våra föreställningar utanför tid och rum, förklara individens brister och tillkortakommanden, hemmiljö, farfars dyslexi, mammans mattesvårigheter som barn, i detta här och nu. Det är inte värdigt att göra så. Diagnoser om elevens behov ska tjänstgöra som stöd för undervisningen här och nu, men absolut inte försätta elever i ett annat rum och i en annan kontext. Den förklarande kontexten är i klassrummet, tillsammans med andra elever och i relation till lärarens undervisning. I tid och rum.

De pedagogiska samtalens fokus

Perspektivet vi ska hålla i våra pedagogiska samtal ska och bör vara hämtade ur våra klassrum och undervisningar. Det ska inte vara möten om elevernas brister eller uppföranden eller allmänna cirkelsamtal som inte förändras eller har till syfte att förändra undervisningen – dessa samtal måste vi avsluta till förmån för diskussionerna hur våra undervisningar i tid och rum skapar lärande och på vilka sätt olika elever lär sig detta som vi fokuserar på.

Vi måste använda oss av tekniker för att dokumentera vår undervisning, gruppens lärande, elevens enskilda lärande, och hur lärandets gestaltades och uttrycktes. Magkänsla och gammal erfarenhet, känsla och tro hör inte hemma i detta här och nu. Vad ser vi? Hur blev det? Vad var fokus? Hur ser elevens gensvar ut? Vad behöver utvecklas av läraren? Ja, frågorna kan göras många och verka innehållsrika!

Vad som hör hemma i här och nu är hur eleverna fick möjlighet att på olika sätt förstå och arbeta med lärandet. Och perspektivet utanför detta tid och rum ska och bör handla om interaktionen kring det lärande fokus som läraren har och utvecklar.

Yrkesbenämning – lärare och elev – drastiskt men befriande

Detta här och nu gör individen till elev. Det ska inte spela någon roll om barnet har diagnos, något sämre hemförhållanden, föräldrar i skilsmässa, dyslexi eller funktionshinder. Så ser det ut utanför tid och rum. Självklart påverkar detta inne i vårt nu och här. Men… lärandet äger rum om lärandet sätts i fokus. I tid och rum.

Jag har alltid dokumenterat mina undervisningar. På enkla sätt och med små medel. Det handlade aldrig om att jag skulle ha dem i åtanke för nästa årsklass, utan för att jag längtade efter min egen lärande utveckling. I tid och rum har jag alltid nya elever, dvs de elever som kom till lektionen igår är inte samma elever som jag har idag, jag vill vara nyfiken och se morgondagen i eleverna, därför är mina lektioner det enda jag kan arbeta med och utveckla.

Jag kan påverka ,i tid och rum, mina elevers möjligheter här och nu, skapa förutsättningar i detta rum och kring detta lärande. Om jag förskjuter mina tankar och mitt uppdrag utanför detta här och nu så gör jag mig fri från ansvaret. Den resignationen för yrket vägrar jag att göra. Självklart vill jag ha stöd och hjälp – men det jag längtat efter under min lärartid är stöd, hjälp, reflektion och utveckling av min undervisning. Jag har aldrig längtat efter befrielse av elever eller att elever ska lämna lektionen för att de inte längre är mitt ansvar.

Mitt ansvar har jag värnat. Det är stort att ha ansvar. Det är mäktigt att tillskrivas detta ansvar. I tid och rum har jag det oavsett. I tid och rum har jag de elever jag har, oavsett hur de är i andra rum så har jag förutsättningar här och nu, i detta rum.

Befriande avgränsningar

Det måste finnas avgränsningar i tid och rum tänker jag. När befriar vi individerna från sina historier kommer vi att skapa något som utmanar vårt yrke och vår tid ihop med eleverna.

Att få en stämpel på sig som en stökig elev är något som kan ärvas i en skolmiljö. Då är vi utanför tid och rum. Det är inte säkert att samma elev utvecklas i detta här och nu på samma sätt som eleven utvecklats i ett annat rum. Varje elev har rätt att få sig själv förklarad och begripen i tid och rum. Dvs säga man kan inta ärva elevers sätt att vara, man kan påverka dem genom att faktiskt våga se nytt, och det i detta här och nu. Vi lärare måste utmana det ärvda och det som blir våra föreställningar, dvs det vi gör till sanning. Vi måste det. Här och nu.

Om vi förvaltar vår undervisnings möjlighet för eleven här och nu, så betyder det att vi faktiskt visar att vi tror på det vi gör, och att eleven bjuds in i det dagliga arbetet här och nu. Jag vill vara så drastisk att jag säger att jag har inga individer i mitt klassrum, precis lika lite som jag är en individ. Jag är lärare till elever. Det är här och nu. Genom detta ramverk, alltså yrket lärare kan och har jag inga befogenheter att sätta exempelvis diagnoser på sådant jag inte kan, jag har heller ingen rätt att hämta information från det för länge sedan passerade och tidigare om inte detta tjänar mig och eleven ett stöd för det som är här och nu. Eleven har genom sin yrkestillträdelse här och nu befriats från en del saker som skolan vill göra förklaringsmodeller av. Vi kan inte göra dem, ska inte göra dem, får inte göra dem. Däremot ska vi, får vi, bör vi tala om lärandet och interaktionen här och nu. Skillnaden mellan eleven och läraren är att läraren äger lärandets perspektiv och ska göra det. Eleven ska få lära här och nu. Här och nu.

Undervisningens lärande är en utvecklingsmöjlighet för läraren

Jag kommer idag, här och nu, undervisa om … och jag kommer att hålla en dialog med mig själv om hur min undervisning korresponderar med mina elevers lärande. Det är mitt fokus. Och det är mitt uppdrag. Under armen har jag mina dokument. De följer mig, betryggar mig, hjälper mig, stöttar mig och därmed säkerställer jag mitt uppdrag. Självklart har jag läroplan, kursplaner och barnkonvention med mig i min verksamhet. Om jag inte får pedagogiska diskussioner utifrån dessa dokument i min verksamhet och i mina övriga lärarkontakter så har jag en självklar dialogpartner i dessa. I tid och rum förvaltar jag dem efter största förmåga, och misslyckas jag, så är det för att jag är lärande också. Hur ska jag veta om allt går väl om jag inte tillåts misslyckas.

Och det i tid och rum.

Vill, vågar och kan – kursplanernas stora ord

Men mina misslyckanden handlar om att få utveckla mitt läraryrke. Det är stora ord – vill, vågar och kan. Det är kursplanernas ord. Det är elevernas rättigheter att lära med ord som är hämtade där. Läraren är modell för lärandet, en generös utlånare och samspelare och utmanare. Därför är våra misslyckanden också lärande. Om vi vågar ta i dem, lyfta fram dem, undersöka dem, skriva om dem, utveckla dem, tillåta dem. I tid och rum.

Jag är lärare. Jag har elever. Vi har ett klassrum. Vi har ett fokus. Det är allt jag vet. Och det är kring detta som dagens arbete ska fokusera. Och – jag utvärderar. Inte eleverna. Utan mig själv. Förklaringsmodellerna ska hämtas utifrån detta här och nu. I relation till vad och varför. Det befriar och berikar oss.

I tid och rum. För morgondagen!

Låt stå!

Låt stå!

Låt oss!

Det här inlägget postades i Klassrummet, Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag, Pedagogik, Skolrättigheter, Strategier, Styrdokumenten, Verkligheten, Visionerna och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar på Skoluppdraget: i tid och rum

  1. Christer Holger skriver:

    Jag ser väldigt stora likheter mellan det skolarbete du skriver om och de stunder då jag fungerat bäst i rollen som organisationskonsult. På en utbildning till organisationskonsult som jag gick en gång så var det två teman som var centrala, det ena var ”kontakt” dvs i vilken grad lyckas jag som processledare uppnå en kontakt med de människor jag jobbar med och i vilken grad når de fram till varandra. För att nå kontakt måste jag utgå ifrån det som finns i rummet, i huvudet och magen på dem människor som jag möter för dagen. Det andra begreppet är ”gemensam gestalt”, dvs i vilken grad vi genom vår kontakt och vårt samspelande kan skapa en någorlunda liknande uppfattning om de omständigheter som råder, i skolan – det gemensamma ut vilket var och en lär sig. Närmare än så kommer man nog inte ett konstuktivistiskt kunskapsperspektiv, man skapar kunskapen tillsammans genom sitt samspel, eftersom den är subjektiv och kontextberoende.

    En annan fråga som dyker upp hos mig är den om bedömning. Jag skulle gärna se att det arbetssätt du skriver om sprider sig, för att det ska ske så tror jag att en fortsatt diskussion om bedömning och värdering behövs. Så länge spöket om att det finns en viss ”kunskapsmassa” som är den viktigaste och att den enkelt kan oförkroppsligas, struktureras och överföras till elever lever så kommer inte normen att vara att ”följa” klassen och nuet för att skapa kontakt och hitta vägar in i engagerat lärande. Jag tror vi behöver bejaka att det är något av jämförbarhet och rationalitet som behöver offras för att förbättra lärandet. Dokumentation som du talar om är ju en väg för att bygga någon form av ”portfolio” så att åtminstone äldre elever kan visa vad de vill, vågar och kan.

  2. Christer Holger skriver:

    Och jag glömde att säga – så fint och bra skrivet! Igen.

Kommentarer är stängda.