Jag läste i Helenas blogg och ser hur hon förstod mina blogginlägg om Allan och om det Jan Björklund sagt. Jag känner inte igen mig i hennes text men kan förstå att det jag skrivit kan uppfattas så.
Jag har skrivit en bok som heter Vägen till Skriftliga omdömen där ett av kapitlen heter just medvetet språk kring elever och elevers lärande. Jag tycker inte om när vuxenvärlden inte talar värdigt om barn och ungdomar – de som är elever i skolan. Det är lätt att ge uttryck för ett slags förakt med sina ord och det är inte bra. Jag har skrivit om språket och om straffen vilket jag inte delar. Mina inlägg har handlat om det.
Jag ställer mig på pedagogikens sida, på elevernas och på skolans uppdrag att fokusera på lärande som ställer kunskapen och människan i den i centrum. Jag ser mycket allvarligt på detta uppdrag. Och så vill jag bli förstådd. Kanhända jag inte lyckas förmedla detta ibland men då får jag öva mig här – att bli tydligare och bättre på att göra det.
Anne-Marie, jag har haft klasser med tunga ungdomsbrottslingar och narkomaner, jag har haft andra med skötsamma medelklassbarn. Ibland har de här kategorierna funnits i samma klass. I Uppsala gjorde man på ett sätt, i Östhammar på ett annat, i Stockholm på ett tredje, i Valdemarsvik på ett fjärde och i Norrköping på ett femte. Ofta hanterar man problem på ett i den skolan etablerat sätt. Lyckas inte det slår man ibland ut händerna och ger upp. Det tycker inte jag att man får göra. Oberoende hur utagerande, besvärlig eller till och med farlig en elev är har vi vuxna ansvar för att alla ska kunna lära sig och känna sig trygga i skolan. Inklusive ungdomsbrottslingen själv.
Ibland kräver det att man kallar föräldrar, socialassistenter eller poliser till skolan. Ibland kräver det att man utsätter sig själv för både obehag och risker. Men man får inte abdikera sitt vuxenansvar.
Skolan är en komplex värld och vi som har funnits i den länge tänker ofta utifrån specifika elever och situationer. Därför kan man både göra rätt och tänka rätt utifrån olika perspektiv. En av de viktiga saker vi ger våra elever är kontakt med en rad olika vuxna som tänker, låter och agerar på en rad olika sätt. Det ger dem själva modeller för sitt eget vuxenliv. Varje lärare har också upplevt att något som fungerar strålande med en elev blir ett magplask med en annan. Det krävs erfarenhet, lyhördhet, kärlek och prestigelöshet för att man ska hitta rätt.
Självklart skall perspektivet vara kärleksfullt och välvilligt. Själv håller jag också högt att det är genomtänkt, resultatfokuserat och innehåller en öppen och tillåtande dialog med eleven.
Hej Helena! Skolan är en allmän sak och ändå så specifik ändå in i klassrummen. Jag håller med dig om att spektrat om många vuxna som barn och ungdomar ska möta ska ha värdiga vuxna. Jag har min utbildning utomlands – där gör man och ger man lärarna tydliga ramar och föräldrarna sådana. Därför kan jag inte identifiera mig med det som sägs. Jag tror på läraren och eleven. Jag tror också på värdighet och hållning. Tack för ditt långa och förklarande svar. Har aldrig gått i diskussion på detta vis tidigare.
Jag glömde säga att jag har erfarenhet av de som inte av något skäl fått gå i skolan alls på grund av uppföranden och de som lagt av sin skolgång under det att de är i skolan. Med mycket relationsskapande undervisningar med tydligt fokus så har de vänt. Jag tror inte att föräldrarna eller ytterligare straff skulle ha hjälpt. Däremot en tydlig innehålllsfärklaring om vad skolan är och hur den tjänar barn hjälper dem. Läs gärna om mamman som aldrig fick höra något gott om sitt barn. Vi kan med våra ord göra och verka för något bättre.
När du pratar om att ”mycket relationsskapande undervisningar med tydligt fokus så har de vänt” och att man kan nå alla kategorier av barn så fastnar jag på ordet ”mycket”. Det kräver mycket tid av läraren och det kräver också förmågor som inte alla lärare besitter. Jag har faktiskt reagerat starkast på politiker som gör detta till ett icke-problem. Med något slags socialt patos för de som har de svårt kan de blunda för att många lärare placeras i situationer som de inte har någon realistisk chans att klara. Det betyder att de blundar för att 30 andra elever upplever hela sina skoldagar som terror. Det finns många ”snälla” förminskande ord som jag reagerar mycket starkare för och jag tror att de skadar en ”värsting” mer än att någon säger det han eller hon redan vet.
Anne-Marie, jag har läst den texten och tyckte att den var sorglig. Det är väldigt viktigt med höga förväntningar och de flesta lärare jag känner hittar något att älska i varje elev. Själv har jag bara haft en elev jag har haft svårt att tycka om. Han utnämndes på Insider till landets värsta ungdomsbrottsling.
Det är uppenbart att du ser det här med föräldranärvaro som ett straff. Inte tror jag någon elev skulle hurra över det heller, men som jag skrev i en kommentar någon annanstans är det mycket möjligt att en elev ändå skulle känna varm tillfredsställelse över att mamma eller pappa bryr sig så pass. Jag vill påstå att hur det här uppfattas beror väldigt mycket på hur skolan och läraren hanterar det och vilken inställning och respekt för elev och föräldrar man har och visar.
Jag tror på tydlighet och orsak och konsekvens. Hellre än bestraffningar, lärare som tappar behärskningen, långa elevvårdsmöten och brandkårsutryckningar en tydlig och rimlig trappa av konsekvenser som är känd och accepterad av alla.
Nej -jag ser inte föräldranärvaro som straff – men i fel miljö kan en föräldranärvaro visa det. Jag vill inte att föräldrar ska hållas utanför skolan – snarare tvärtom.
Dina sista meningar Helena – är också olyckliga. Det håller jag med om. A-M
Även när pappa tvingats dit så är jag ganska säker på att eleven känner sig mer sedd vilket långsiktigt får eleven att må bättre. Bättre ökänd än okänd.
Sen är förstås min käpphäst att det viktigaste är att utnyttja tillfället för att hela skolan med föräldrar ska diskutera sig fram till långsiktiga lösningar.
Om man blir sedd ur flera aspekter och med möjligheterna och svårigheterna i balans tror jag vi alla kan utvecklas. Skolans uppdrag är skolans! Låt oss verka för möjligheterna i den. Så tänker jag.
Jag hävdar att vi måste starta i rimligheten i lärarens uppdrag. Det är för brett och svårt idag och jag irriteras över att duktiga lärare tvingas från yrket av överkrav. Det finns fina möjligheter att möta alla så att de kan utvecklas men vi måste ändå starta i hela uppdraget och att de andra eleverna också har stora behov.
Jag delar det du beskriver. Men om vi funderar över det vi ska göra – och blir kursplaneorienterade och läroplansfunderande så har vi tydliga begränsande uppdrag. Vi kan också vända på saker och ting – behoven talar vi oftast om. Hur ser resurserna ut i samma individ? Det är att se något ur ett helt annat perspektiv. Det verkar jag gärna för. Hur att se?
Jag njuter av din vilja att vända på frågeställningarna och ser gärna möjligheter i resurserna en elev har även i ett bredare perspektiv. Det kan vara en frånvarande pappa som behöver väckas till nya insikter, det kan vara ett studieintresse som lätt kan väckas genom mer praktiskt arbete, det kan vara förmåga att prestera i en mindre grupp osv. Det kan vara mängder av resurser som minskar lärarens insats.
Kanhända att jag har ett annat perspektiv – jag har utbildat mig, besökt andra lärande platser ute i världen; Nya Zeeland, Italien Reggio Emilia, och New York har jag fått utbildning av varierat innehåll. Klassrumsorganisation och yrkesuppdrag kan man säga att dessa handlar om. Jag har besökt skolor i Kina, Norge, England, SydAfrika och mött lärare från hela världen under Microsofts inbjudan, där också Bill Gates talade till oss. Vi var 20 lärare från hela världen. Det finns andra lösningar. Bland annat mångfaldstänkande hur att genomföra undervisningar. Jag är mycket tacksam för den lärarutbildning jag har haft, de skolor jag har arbetat vid, och de elever och föräldrar jag har fått lära känna. Jag ser inte uppdraget som avslutat någonsin. Jag har skrivit blogg i flera år, för att utveckla professionen och relationen till elever.
Så jag kommer alltid ställa mig frågande? Hur gör vi? Varför? Och med människo- och kunskapstanken i ständig reflektion. Läraryrket är sådant.
Efter att ha utbildat på många olika sätt, i Paris för att förmedla kunskap om en telefonväxel, i Dublin för visa nya sätt att använda internet så känner jag att mitt perspektiv blir ett av förvåning när jag möter en duktig, högutbildad kollega som försöker studsa i takt till en kommunalpolitikers pedagogiska förslag. Läraruppdraget blir aldrig avslutat och man vill hela tiden bredda vilka elever man kan hjälpa, vilket är omåttligt roligt, men jag vill verkligen kunna prioritera den snälle elevens kunskapssökande och inte alltid tvingas välja de som tvingar till sig plats.
Jag lyfter fram följande artikel för att förtydliga behovet av begränsa lärarnas uppdrag för att få ut mer av dem. http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.424879-lat-lararna-agna-sig-at-undervisning
Jag har läst den. Och jag vill och verkar för undervisningar. Vad jag menar är att utanför Sverige fokuserar man tydligt på lärarens uppdrag, och det gör att en del diciplinfrågor blir – tja – inte längre diciplinfrågor – utan man fokuserar på innehållet. Jag tycker att vi har mycket att tjäna på att hålla en värdig diskussion om hur vi gör med det innehåll vi ska verka för i skolan. Likaså att vi också gör tydligt vad som är skolans ansvar och vad detta ansvar är – om vi gör det så blir också lärarrollen tydligare.
Såvitt jag vet har vi alla rätt att reagera på olika saker och tycka annat vara saker som faller oss i tycke och smak. Jag vill verka för alla elevers lärande utveckling, de som kan ska få lära sig mer, de som är i färd med att lära sig ska få möjlighet till de, de som inte kan ska få utveckla sig därifrån, och de som på någotvis hamnat utanför ska givetvis och i demokratisk anda få rätt att också lära sig. Vi har en läroplan som ger oss en möjlighet att utveckla våra lärande hur. Låt oss göra det tillsammans.
Jag hävdar att vi har en läroplan som ger för lite utrymme för valfrihet, praktiska kunskaper och att elever behöver olika miljöer för att växa mest. Uttalanden som Lars Ohly’s att ”alla ska kunna allt” är de för mig mest flagranta exemplen på att inte respektera vad orden står för och jag ser att din lärargärning är full av att försöka stimulera alla, även de försiktiga men skräms av ord som ger intrycket att alla har likadana möjligheter. Sådana uttryck riskerar att tvinga in den som inte stämmer med mallen på ytterst omöjliga kunskapsvägar. Jag uttrycker mig helst inte som Björklund men känner mig mycket mer tillfreds med hans tolkning av läroplanen än jag är med Ohly’s.
Besök gärna min länk ovan för en diskussion om valfrihetens betydelse.
Läroplanen är ett värdegrundsdokument, kursplanerna ett innehåll av ämnen och vilka kunskaper som ska få utvecklas. Lärarnas profession förvaltar tillsammans med eleverna om HUR. Det är professionens utveckling av detta HUR och delvis av VAD som är läraryrket. Att vi väver in läroplanens omtankar, ansvar och värdegrund i allt det vi gör ser jag som uppdraget. I andra länder diskuterar man de nationella dokument man får och jag har lärt mig mycket av dessa diskussioner av läroplansutvecklare. Att dokumenten är politiska är en sak, att det omsättaruppdrag för lärarkåren en annan. Att eleverna har lärande rättigheter och att de ska få utvecklas för att en dag vara aktiva i samhället – ja – det är väl det som riktigt ska gälla. Jag vill avsluta diskussionen här och på alla sätt se till att vi gör det möjligt för eleverna. Det är dem det handlar om. För mig är det så! Det tror jag gäller för er också. Det är mer verklighetsnära. Där är jag!
Mina erfarenheter från USA, Finland och Tyskland pekar inte på att de kommit så mycket längre med att få fokuset på innehåll att ersätta diskussionen om disciplin. Absolut att det känns som den väg som jag också eftersträvar men det känns som att man möter en mur av tal om ”individualisering” och en jättebarriär av likformiga mål och begränsad valfrihet från vänster.
Jag hann inte läsa din önskan om att avsluta diskussionen. Då hade jag låtit dig få sista ordet. Jag avslutar med att berätta om hur mycket jag uppskattar din blogg och att jag ofta refererar till den.
Det hur som ligger fritt i kursplanen är lärarnas. Jag har skrivit om att vi ska befolka våra HUR och skapa mångfald av undervisningar. Det är den friheten vi ska ta. Om vi inte kan våra dokument så är det inte lika lätt – om vi kan dem så skapar vi lärande inom professionen. Nu avslutar jag den här diskussionen. Tack Jan, Tack Helena, Tack alla ni andra. Kanske ses vi i något annat inlägg. Anne-Marie
TACK Jan! Nu sätter jag punkt! // Anne-Marie