Jag läste något så vackert och väldigt innehållsrikt i DN bokrecension av Anders Olssons ”men så oändligt lätt att svara dig” den 13 augusti. Det är kritikern Aase Berg som gästrecenserar;
Anders Olsson dikt strof lyder:
för alla
förlorad och förlorad,
igen, evinnerligen
vem skulle försvara dig
men så oändligt lätt att svara dig
Aase Berg skriver om denna strof:
Att svara utan att försvara alltså, att respektera den andres val även om man inte ger sitt bifall – det är som jag plötsligt sitter med en nyckel, inte bara till Olssons dikter utan till hanteringen av oeteriskt klibbfrustrerande vardagen.
Även det man inte förstår eller vill försvara kan man närvara i genom att svara.
Jag tänker på många olika saker. Jag tänker på ansvaret om yttrandefriheten och den öppna dialogen. Att inte lyssna är att stänga ute det som bör samtalas om.
Jag tänker på begreppet det mycket viktiga lärandebegreppet TEXTRÖRLIGHET och hur en författares texter förflyttar sig till läsarens erfarenheter. Gästrecensenten Aase Berg ger sina ord om vad texten gör med henne och hur den skapar redskap.
Här sitter jag och läser och tänker – pedagogik och rätten att mötas många i ett klassrum. Det mångfaldiga i att vi är olika. Men att vi kan göra oss något gemensamt i det vi har som fokus. Vi ska lära oss att lyssna in, läsa av, förstå och medverka. Inte slå dövörat till.
Jag tackar Anders Olsson, Aase Berg och naturligtvis den textrad som påverkade mig och som DN lät mig få läsa. Jag prisar förstås min läskunnighet. Och jag tänker på det sms jag fick mig tillsänt häromdagen – Jag är lycklig, jag har hittat till Svensklärarföreningen!
Hej Ann- Marie!
Att svar någon är viktigt och att bli svarad på. Ett svar kan vara en nick med huvudet eller ögonkontakt vilket kan vara ett oerhört bra stöd. Tänk när jag/vi ska redovisa eller föreläsa för andra, hur viktigt är det inte då med att åhörare som nickar, håller med eller svarar med ett enkelt JA. Det är skönt att kunna låta sin egen blick vila i andras bejakande som ger en trygghet när man stå ensam inför andra, helt plötsligt är man inte själv utan en del av, och det är skönt.
Människors kroppsspråk säger många gånger mer än ord, ord som ibland kan vara tomma utan innebörd. Att tala vänligt fast man är arg går inte att missa, ögonbrynen åker ihop och veck bildas mellan ögonbrynen, munnen är ganska stel och käken spänd, ibland kan man även se ilskan på halsen och axlarna. Jag är övertygad över att barn läser av vårt kroppsspråk mycket mer än vad vi tror, det vi säger och uttrycker verbalt stämmer inte med vårt kroppsspråk. När jag/vi arbetar med barn måste vi vara ärliga mot oss själva och mot barnen annars signalerar vi helt fel budskap. I morgon börjar jag jobba efter en lång och skön semester och jag längtar till de gamla barnen, de nya barnen och mina kollegor och en början på en ny temaprocess för läsåret.
Jag letade i mina lådor och hittade en dikt som är tryckt på pappersmassa av gamla sedlar skriven av Jevgenij Jevtusjenko.
Att alltid vara
en liten smula barn
är att vara
verklig vuxen
Jag ska ta med dikten till jobbet i morgon och sprida den vidare.
Ha det/ Pionliisa