En vandrande kommunikatör

Stod utanför Ikea och läste mina mail. Tittade upp mot himlen. Såg ljusen i små ögon som skrattade mot mig. Barn ska man le mot… från hjärtat. Och så svarade jag om språket och människan, hur orden vandrar från en parkeringsplats till en annan människa parkerad i en annan verklighet. Och jag skrev några ord till några människor som var där borta någonstans. Kanske satt de i en Ikeasoffa tänkte jag… och så skickade jag iväg några meningar. Och fortsatte mitt samtal med min medvandrare. Jag har min kommunikation i mina fingrar, i mina fötter, i mina händer, i min kropp och jag sänder ut och tar emot. Det är vackert på något märkligt sätt.

Det här inlägget postades i Kommunikationen och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.