Igår kom den mycket viktiga frågan upp:
VAD GÖR MAN MED LÄRARE SOM STÖR DEN UNDERVISNING MAN HAR?
Denna fråga är känslig och mycket, mycket allvarlig. Låt mig försöka mig på ett svar. Jag vill också påpeka att frågor av detta slag medför skavsår, dvs gör lite ont, men bör göra det. Vi måste våga ta i våra yrken och ruska om dem, se på dem med nya ögon och handskas med oss själva som modeller och redskap. Låt mig utveckla den här frågan. Och får ni skavsår… så gör dessa ont. Man får alltid ont av nya skor. Plåster finns tills skorna passar och har fått oss att tänka nytt:
Min egen erfarenhet:
Det är en nästan en tradition att en lärare kan komma in i klassrum och avbryta utan att visa någon förståelse för den känsliga interaktion som pågår i undervisningen. Jag har varit med om det mängder av gånger. Det som gör mig mest ledsen är då någon läraer som är missnöjd med mina elever och sin egen lektion kommer in och högljutt begär rummet och högt och tydligt och inför alla pekar ut elever som misskött sig. Detta kan då strida helt mot den tanken jag har i mitt klassrum. Det betyder att undervisningens fokus bryts och undervisningen som objekt inte visas någon som helst hänsyn.
Mina erfarenheter från exempelvis Nya Zeeland:
Där är klassrummen öppna och till för alla. Vuxna kommer och går i klassrummen och gör mycket lite väsen av sig. Lärarna visar undervisningen respekt och elevernas aktioner som det absolut viktigaste. Den får inte på någotvis störas. Lärare kan vänta för att eventuellt få ordet med läraren men jag såg aldrig en sådan diskussion i klassrummet utan alltid då eleverna inte var närvarande. Varje lärare har undervisningen som ledstjärna och visar den respekt. Det känsliga i att utan hänsyn ta rummet och förändra fokus från undervisningen är borta. Man visar undervisningen hänsyn.
Detta förhållningssätt såg jag också i Reggio Emilia. Barns lärande sätts i absolut första rum, inte lärarnas rätt att ta en för stor plats då detta inte berör alla eller är en akut krissituation. En sådan har jag aldrig stött på i svensk skola. Den absoluta krissituationen vill säga.
Vad får det här för konsekvenser för undervisningen:
Om man gör som man gjorde på Nya Zeeland betyder det att:
- Undervisningen och lärandet sätts i första rum
- Lärarens undervisning prioriteras högt och får absolut inte avbrytas
- Interaktionen mellan lärare och elev, elev och elev är processer och får inte avbrytas
- Förhållningssättet genererar också modeller för uppförande i klassrummet, dvs, det vi alla gör i klassrummet är det lärande vi gestaltar och processar
- Delaktigheten med undervisningens fokus ska den som kommer in i klassrummet förvalta och gärna delta i.
Jag har tagit tid på skillnaderna i detta förhållningssätt och det som iscensätts om lärare stör och klampar in (förlåt jag har sagt att det blir skavsår i detta inlägg) blir att tiden som går åt är lika. Men kvaliteten förloras i den ena och vinns i den andra.
Om skolan ska visa att den tror på sin undervisning och sitt innehåll så betyder det att ALLA aktörer i skolan visar denna respekt för det som sker i ett klassrum. Då lär sig elever. Då förstår elever. Då ser elever. Då upplever elever att detta som sker här betraktas av alla som det viktigaste.
Jag har vid ett känsligt och nytt uppdrag med en alldeles ny klass, under min första lekton där jag ska presentera mig själv och min undervisningstanke och skapa såväl relation som meningsfullt innehåll (40 minuter) blivit avbruten 3 gånger. Alla gånger utan känsla för interaktiviteten. Min lektion handlade om att skapa ramar för min undervisning och vad eleverna hade att förvänta sig och bli utmanade i. Då det för tredje gången kom in en lärare som inte visade förståelse eller kunde härbärgera en viss väntan utbrast eleven:
– Men va Faen!
och så fick den besökande läraren också vatten på sin kvarn
– Ja, du ser Anne-Marie, vilken stökig klass du har fått!
På fullt allvar tänker jag så här:
Jag tror inte att lärare generellt är medvetna om att lärare gör så här. Jag tror fullt ut att man kan få den här kulturen och inte tänka på att man äger den. Handlingen är omedveten. Men den raserar förtroendet för undervisningen och det är allvarligt.
Därför
- förvalta det pedagogiska innehållet i skolan genom att ständigt visa respekt för det
- förvalta mötet med elevernas interaktioner och processer med stor ödmjuk nyfikenhet
- förvalta ingången i klassrummet med nyfikna tysta fötter och slå dig ned mitt i alltsammans… och visa att lektionen eleverna har är deras rättigheter.
- Lärare skall utveckla nyfikenhet till… och den nyfikenheten i sig kan verka lärande på oss i professionen.
Bästa Anne-Marie!
Jag har av mina kollegor fått i uppgift att komma på idéer till hur vi kan utveckla vår läsundervisning. I dagsläget har vi tjugo minuters tystläsning varje dag och tillgång till ett helt okej skolbibliotek.
En del barn (10-15%) verkligen älskar dessa stunder, en del andra barn (10-15%) sitter bara av tiden och övriga elever tycker om att läsa men saknar det där lilla extra. Vår ambition är, mycket enkelt uttryckt, att få fler elever att älska tystläsning och att helt eliminera gruppen elever som verkligen hatar att läsa.
Har du några tips du kan ge mig?
Ah Anne-Marie vad jag kanner igen det du beskriver. Denna ”rattighet” som vissa larare tror sig ha att komma in nar som helst och avbryta finns ocksa har i USA. Hur kan det ha blivit sa? Jag tror ocksa att det sker omedvetet men nan gang maste det ju ha larts in och anammats. Varfor? Jag blir sa arg nar det hander, och ofta ar det ocksa foraldrar som beter sig sa. Jag forstar fullkomligen din elevs reaktion, jag skulle nog nastan ha sagt det samma. Tack for dina kloka ord om hur vi ska modella respekten for undervisningen, och tack for paminnelsen, for det tror jag att vi alla behover. Aven om manga av oss forsoker att halla oss fran att avbryta undervisningen.
Spooky!
Jisses! Jag inser plötsligt att jag levt ett mycket skyddat liv, detta har jag aldrig föreställt mig att det kunde förekomma mer än undantagsvis. Så fasansfullt respektlöst mot både lärandet, undervisningen, eleverna och läraren! Man smyger givetvis in och frågar om det är så att man stör, och gör man det smyger man ut igen eller väntar om det är så att man absolut måste växla ett par ord tills det blir tillfälle därtill.
Himmelska makter, inte underligt om en och annan svensk skolelev har lite svårt för detta med gränser och respekt! Tack för att du lyfter denna mycket viktiga aspekt.
Nu har jag hamnat fel med den där ” spooky” här. De var ju tänkt någon annanstans.
Du har hittat en mycket fin lösning på ett ”trivialt” problem – sådana händelser som borde kännas självklara i vad det innebär hyfs och syfte. Ändå spårar ut och man hamnar bara i irritation och frustration, man vill inte vara den som ska ”uppfostra” vuxna människor.
Kollegor – de kan jag inte klaga så mycket på. Ändå tycker jag att det är mest införstått att man skulle kunna störa vuxna, det är inte barnen som man tänker på först:” Stör jag dig?” istället för ” Stör jag Er, stör jag barnen?”
På mitt arbetsplats var vi mycket generösa med att tillåta vuxna att komma in på avdelningen när de skulle hämta barnen. Under förutsättningarna att de ska smyga och inte störa barnen. Tyckte vi!
En efter en, flera vuxna som kom samtidigt, eventuellt tillsammans med andra syskon till barnen – ingen tanke om försiktighet och hänsyn till barnen eller till oss som jobbar.
Då blev det ändring på det. Nu frågar i hallen om de får komma in och vi avgör om det är rätt läge eller inte, 1-2 vuxna åt gången och inte mer. Sedan dess kan jag berätta att det har skett en betydligt förändring i föräldrarnas syn på oss som jobbar på förskolan, de har förstått att vi har en annan uppdrag än att barnpassa.
Tack Morrica. Jag tror inte man tänker på det man gör… men det skadar alltid undervisningen. Och det är den som ska vara i fokus. För alla.
Tack Spririt för lösningar av ett annat slags problem. //A-M
du är ju rolig, du Morrica!
Ja … det kan finnas en hel del små problem som man har inte stött på. Tar man tag i dem på en gång slipper man mycket gnällande och slöseri med tid och energi. Viktiga är alla problem, små som stora, en lärdom drar man av det oavsett.
Ann-Marie
som så ofta sätter du fingret precis där det ömmar. I grunden handlar det om hur man ser pår där uppdraget och på lärandet. Hur ska eleverna kunna respektera sitt lärande om inte vi som jobbar i skolan gör det. Det är ju faktiskt inte så att de kommer till skolan för att ge oss möjlighet att utöva våra yrken. Jag tror att det ofta bottnar i det dåliga självförtroende som man ofta möter i den svenska lärarkåren. Inte konstigt kanske då skolan titt som tätt får höra att vi inte klarar vårt uppdrag
hörs
Peter
Tack Peter. Tusen Tack. A-M