Det finns ett viktigt friutrymme för barn. Det är vägen mellan hem och skola. Skolan ligger oftast inom ett närområde, alltså en bit ifrån men inte en alldeles för lång bit ifrån hemmet. Denna väg erövras av barnet. Som en självständighetspromenad. Jag minns mina egna promenader från hem till skola. Ja, och vice versa, från skola till hem. Skolvägen var alltid kantad med så mycket verklighet. Skolkompisarna slöt samman under vägen, man lekte eller då man var äldre pratade och så gick man lite omvägar för att det var spännande, man stannade till för att man mötte nya människor. Man såg lite av sin omvärld med andra ord. Dessutom fick jag frisk luft och möta alla sorters väder. Snöstormen fick oss att skrattande hålla i varandra, regnet gjorde att vi sprang och när våren kom trippade vi så försiktigt vi kunde för att vi hade fått nya skor. Ibland då sommarvärmen bådade sommarlov så tog man av sig skorna och gick balansgång på något räcke, och ifall någon hade lyckats få tag i någon krona så rusade vi gladeligen unisont och absolut i grupp mot den strategiskt placerade kiosken där smågodiset låg i fönstret och såg ut att vilja bli uppätna … det var ett slags friutrymme, ett slags mellanrum som man själv ägde.
Jag vet inte hur barn upplever sina självständighetspromenader idag. Men jag minns mina!
Oh, det är ett av de viktigaste rummen i skolan!