De försvinnande pengarna

Min farfar skrev en gång en sång om en femöring.

Och den femöringen kunde generera hur många saker som helst om den låg i ett barns hand. Jag minns att jag fick ta alla småmynt ur min mammas portmonä då jag var liten. Femöringar och tioöringar var det fritt fram att ta. Dem lade jag genast i min spargris. Jag samlade pengar till en hund. Varje dag räknade jag mynt. Jag insåg att min mamma tyckte pengarna var värdelösa och mer ställde till det. Nu vankas 200 kronors sedeln och många kan tycka och tänka om den. Något säger det om alltsammans. Jag undrar vem som får lov att pryda en sådan valör?

This entry was posted in Verkligheten and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.