De pedagosiska samtalet och dess glädje

Vågar jag erkänna mig trött? Ja, jag tror det. Trots det är jag kvittrande glad bland mina kollegor på arbetet. Inofficiella pedagogiska samtal på pendeltåg, vid fikaborden lyfter mig. En lärare hade konsulterat mig om sitt barns läsning – och berättat att mina råd hade lyft – och jag såg framför mig hur mina tankar hade underlättar för förälder och barn – och den lättnad om vilken den lilla unga läsaren kunde få utveckla sin läsförmåga i samspel och med det goda för ögon. Vi lär oss att se till den unges lärande och läsande brist, och jag ställer mig den stora frågan om jag själv någonsin skulle vilja läsa högt för någon endaste person om de valde att se mig på detta sätt?

Idag underlättade jag för föräldern – ytterligare en glädjesak – att få skapa de goda förbindelserna mellan ett fokus och barnet och dess förälder. Inget kan vara värre än när något stör i detta samspel, tänker jag.

Jag lever också länge på det goda samtal jag hade med en kollega – vi fann varandra på vägen hem från skolan – och kunde nästan inte skiljas åt då vi skiljdes åt – de pedagogiska samtalen var djupa och utvecklingsbara. Jag kände mig glad hela gårdagen – och också nu då jag skriver detta.


Anne-Marie

Det här inlägget postades i Läraryrket och lärarrollen, Styrdokumenten och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 svar på De pedagosiska samtalet och dess glädje

  1. Giraphen skriver:

    Oh, ja! Visst vågar du erkänna dig trött. Känns riktigt skönt faktiskt. Ibland (eller ganska ofta) när jag läser allt du gör, hinner, tänker, delger och ger så blir jag lite orolig för dig. Hur mycket kan en människa orka, tänker jag. Tar energin aldrig slut, tänker jag. Och så tänker jag att jag själv borde hinna, borde orka, borde… Var trött! Och glad! En inte helt oangenäm kombination egentligen. Ät en lussekatt. Tänd ett ljus. Blunda och lyssna på något vackert. Bok eller musik. Det är du värd! Du ger så mycket till så många.

  2. Anne-Marie skriver:

    Det är ingen fara med mig. Men jag har jobbar mig en aning ensam. Det är värre! A-M

  3. Plura skriver:

    Tänk om ditt tänkande i pedagogiken funnits på när man gick i skolan. Då kanske inte en med ”tal och skriv svårigheter” lidit hela livet av att offentligen läsa en text.

    Å andra sidan fick man träna muntlig framställning utan ett skrivet manus framför näsa. En nyttig lärdom. Underlättades av uppväxten av berättartraditionen i frikyrkliga sammanhang, där personlig berättar tradition stod över den akademiska exaktheten i innantill läsning från ett manus eller bibeln.

    Se bara majestätets problem med detta!!!!

    Dum är han inte, men omgivningen stämplar snabbt….

  4. Anne-Marie skriver:

    Man måste vara rädd om sin börjanläsning. A-M

  5. Plura skriver:

    Ack så sannt. Hoppas att det är så nu för tiden!!!!

Kommentarer är stängda.