Jag gillade alltid Lpo-94. Men det tog sin grundliga tid att bilda mig i den. Jag kom att bli en lärare som alltid grubblade på undervisningen i relation till grunddokumenten – dvs – läroplan, kursplaner och barnkonvention.
Det var jag tvungen att göra för jag ville förändra min undervisning. Och då detta är svårt i en skolorganisation där det flesta och mesta lagarna är outtalade och sitter mer i väggarna än i de verkliga dokumenten. Jag behövde därför gå till huvuddokumenten.
Ja, jag skriver huvuddokumenten. För de nedbrutna texterna var i de flesta fall mer av regelstyrning än originalet var. Och det var nog just vad som hände med Lpo-94 – den var så öppen för lärarna att lärarna måste göra den tvingande och ägna mer tid att bryta ned kursplaner och läroplan än att bygga upp dem i verksamheten.
Och nu då vi får en ny så är det som om vi tror oss professionella om vi bryter ned, gör om, sätter nya ord på istället för att ta oss an, bygga upp, förverkliga och genomföra. Därför ska vi denna gång bryta med en tradition som fick fäste med Lpo-94. Vi ska inte göra om det vi då gjorde.
Jag har också tröttnat på den röda tråd som skolor alltid tycks leta efter. Den röda tråden finns i det gemensamma, dvs, om vi gör det till något gemensamt. Alltså styrdokumenten. Vi ska inte springa efter åarna efter det vatten som finns där vi står. Den energin vill jag lägga på undervisningen och till eleverna.
Helt rätt, Ann-Marie!
Strturerna från Lpo -94 och önskan att bryta ner till tydliga mål är ett hinder. Jag vill citera Hans-Åke Sherp som lär ha sagt att ”målstyrning är det största hindret för skolutveckling”!!
Hur kan jag som skolledare motverka den här tendensen? Hur skapar jag det kreativa klimatet som handlar om att bygga upp i stället för att ”bryta ner” 😉
Tack Mikael, jag grubblar på hur vi lärare kom att göra så här. Kanske var det den stora friheten som kom med Lpo 94 och som inte förvaltades på rätt sätt, utan kom i kläm med alla andra saker som hände i skolvärlden. Jag tror vi ska tänka i professionell aktivitet istället för passivt styrda. Vi har det vi har att genomföra, och då ska vi bygga upp detta i skolan. Det betyder att undervisningarna blir svar på läroplan och kursplaner. Och jag vill se massor av svar, 100 undervisningar och en läroplan! Så tänker jag.
Kruxet tycker jag, är inte läroplanen i sig. Ifrån den ser jag möjligheter! Knepet blir att gifta den tanken med det vi är ålagda att göra till syvende och sist: bedöma och sätta betyg. Jag som lärare har till exempel en idé om vad en ”enkel text” innebär, men någon annan lärare kanske har en helt annan, och eleven en tredje, föräldern en fjärde osv. De nya kursplanerna visar inte på någon ljusning där. Vad jag kan se, rätta mig gärna om jag inte ser!
Den stora paradoxen blir att vi vill fokusera på livslångt lärande, samtidigt som vi måste sätta ett slutdatum för just det här lärandet (betyg). Utifrån dessa betyg blir även vi som skola, och i vissa fall enskilda lärare synade och dömda. Då fokuserar vi inte längre på utveckling, utan på att stoppa in saker i små fack.
Hej Marie, alla frågor, tankar och funderingar ska upp i ljuset. Det är endast där vi kan börja arbeta med dem. Hur kan vi göra för att verka för helheten och det som är möjligt om vi förstår alla kursplanerna och inte bara det egna ämnet. Hur vi bedömer tror jag handlar om att öva sig i att bedöma formativt. Detta underbara samspelande som äger rum i lärandet och under tiden de faktiskt är åtkomliga för reflektion. Jag tror på det dagliga utvärderingarna, summeringarna och lärarens anteckningar som ska syfta till det faktiska som äger rum, inte gissa vad som händer i elevers huvuden. Jag hoppas vi kan få göra vårt allra bästa för skolan. A-M
Jag håller med! Och jag längtar efter att den formativa bedömningen ska räknas som den viktiga, och den summativa bara räknas som någon slags milstolpe på vägen till framtida äventyr.
Ja, då strävar vi efter att åskådliggöra det formativa förhållningssättet och det feedforward som kommer med det. En positiv ton och ett lärande utifrån var och en av våra elever. A-M
Jag fundera över det här med att lärarna har fasta bedömnings grunder vid år 3, 6 och 9 för att sätta betyg, men inte hur du ska förfara där emellan. Kommer lärarna att hitta på massor med egna tolkningar som totalt omkullkastar likvärdigheten och tankarna i kunskapskraven från Skolverket?
Och hur gör ni lärare för att minska risken att suboptimera er egna ämnen i förhållande till de mål som finns i den del som handlar om pedagogiskt arbete i Lgr11?
Vad jag förstår har vissa läroplansmål, för det pedagogiska arbetet, krav på sig att se över ämnesgränserna.
Några Plura reflexioner en måndagskväll, fylld av funderingar kring hur lärandet bättre ska fungera i skolan.
Plura, det du tar upp är mycket viktigt. Vad göra däremellan? Klart att vi ska följa elevernas lärande på väldigt nära håll och bygga undervisning kring det vi förstår och ser i klassrummet. Och det ämnesövergripande kan upptäckas om man läser alla kursplaner och inte bara den man undervisar i. Vi är för ovana att läsa kursplanerna då vi tidigare använt dem för att bryta ned. Och sedan inte tittat längre än till dem. Vi borde lägga kursplanerna bredvid varandra… klistra upp på väggarna och undersöka om vi inte kan hitta samspelet mellan kursplanerna och sedan verka för dem. Om vi gjorde ett sådant arbete kunde vi sedan uppleva att tidspressen minskade. Vi hinner mer om vi förstår hur att organisera för våra undervisningar. A-M