Det är mycket tristess och väntande i skolorna. Lektionerna kommer inte igång. Eleverna sitter ned och väntar, väntar. Att undervisningar sedan handlar om precis samma, för mycket upprepning och repetition gör att eleverna faktiskt också ger ifrån sig det minsta. Jag tycker att det blir en nedskattning av elevernas möjligheter, den lägsta nivån, den tråkigaste, där svårigheterna hålls ifrån dem, reflektionen om vad som ägt rum och vilken kunskap eleverna har fått utmanas i och utvecklas utifrån, och summeringen av det som skett tillsammans uteblir. Jag vet att uppskattning är ett svårt ord, men att uppskatta någon betyder att tilltro förmågan att anta utmaningar. Den uppskattningen ska eleverna visas.
Det kräver en hel del av undervisningen. Men läraryrket är underbart svårt och utmanande. Det är precis som det ska vara.
Vilken underbar bild! Jag känner uppgivenheten strömma emot mig och blir väldigt nyfiken på barnets framtid.
Betygsdebatten är inte ny och känslan av att livet pågår någon annanstans är plågsamt tidlös!