De elever jag har haft har alla läst. De dyslextiker jag har haft i mina klasser har också alla läst. Det betyder att jag har undervisat så att alla elever har fått texten i muntlig form, mycket tid att läsa, stöd av alla och utan att man bristförklarar den som har behov av lässtöd och lässamtal. Jag skulle säga att alla elever mår bra av att läraren förstår vad det innebär för elever att inte kunna läsa eller ha en sk. normal läshastighet – ja om den nu existerar?
Jag vill inte att mina elever hålls utanför texten – och det ansvaret vilar absolut i undervisningen. Det ska finnas många vägar in i skriftspråket. En av de största vägarna heter muntlighet tänker jag. Vi ska absolut inte vara tysta kring det skrivna språket. Och om vi vill och kan så skriver vi också själva, om än med stavfel. Frågan är om vi tillsammans kan förstå innehållet och vad detta innehåll då säger oss. Här är ett intressant inlägg – Lex Dyslexi!
Jag menar att diagnosen finns men inte borde betyda skillnad i undervisningen. Diagnoser får inte att ha den verkan att den utestänger eleverna från undervisning och den gemenskap som vi skapar kring det innehåll undervisningen har. Diagnoser får aldrig bli en klämsko för eleven utan betyda att undervisningen utvecklas så att den omsluter alla elever och här – relationen till texten. Det är ju så att skolan är för alla. Läsningen likaså! Det vill säga att innehållet i texten görs möjlig att förstå.
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!
Jag håller med i allt och är bekymrad över att dyslexiutredningar ligger på privata företag som alltid lyckas hitta ”en släng” av dyslexi hos ALLA barn som kommer till dem. (”En släng av dyslexi” är ett uttryck som de använder ofta). Vem/vilka tjänar pengar på att så många elever får dyslexi?
Dyslexidiagnos blir för en del rektorer och lärare en ganska skön diagnos då det inte kan sägas vara deras fel att barnet inte lärt sig läsa.
Karin du säger ”rektorer och lärare en ganska skön diagnos då det inte kan sägas vara deras fel att barnet inte lärt sig läsa”. Det är just det är.
Bakläxan ska inte ges barn som har ett nevrologiskt handikapp. Utan till just pedagogiken som har metoder som är föråldrade och inte ligger för mycket åt Piaget istället för att fokusera på problemlösning. Att ta till sig hur arbetsminnet och uppmärksamheten kan tränas upp. Hade jag fått det i den skola jag gick i på sextiotalet kanske jag sluppit ett livslångt traglande när orden svär.
Plura: Det är ju precis det jag menar: Istället för att utvärdera sina metoder så kan lärare och rektorer luta sig tillbaka när ett privat företag har gett en elev diagnosen dyslexi. Hur kan det komma sig att dyslektiker lär sig läsa när de blir äldre eller när de möter en annan pedagog? Har de då dyslexi eller är det den läsinlärningsmetod de mött som varit fel? Jag är själv lärare och har lärt dyslektiker att läsa.
Jag ser absolut INTE att det är dyslektikerns fel att den inte kan läsa. Jag hoppas bara inte att pedagogerna NÅGONSIN ger upp! Det kan ju vara så att fler faktiskt skulle kunna lära sig läsa, som du själv skriver.
Vänligen, Karin