– Kan du inte föreslå något, sa kunden och tittade upp på kyparen.
– Vad åt du förra gången, frågade kyparen som kände igen oss.
– Jag åt det här, det var gott, jag har ätit det massor av gånger, DET gillar jag, sa min vän och pekade i menyn.
– Aha, sa kyparen, då förstår jag. Det tyckte du om. Då föreslår jag att du prövar det här. Kyparen pekar på två alternativ på menyn. Dessa rätter påminde om den som min vän tyckte mycket om. Min vän väljer genast den första av förslagen.
– Jag tar den!
Jag tänker Vygotskij. Jag tänker på kyparens förmåga att inte häva ur sig sitt eget tycke och sin egen smak. Jag tänker på hur kyparen frågar om vad gästen ätit tidigt, och genom den frågan får kyparen information om att gästen beställt denna maträtt flera gånger. Kyparen förstår att gästen vill ha en munsbit som utmanar. Men kyparen går inte långt ifrån den rätt gästen gillat utan utmanar lagom. Urvalet begränsas och två alternativ erbjuds till val. Gästen kan välja. Gästen är också sedd. Erkänd sin smak och utmanad genom att själv fråga. Jag slog ihop mina händer i förtjusning:
– Vygogskij, utbrast jag.
Jag tänkte genast skolsituation. Om jag sitter med en elev som undrar lite om exempelvis matematiken. Det är en aning svårt och eleven vill ha hjälp. Jag kan, som lärare, fråga eleven var eleven sist tyckte matematiken var lätt och där eleven förstod, ta min avstamp i det som eleven gladeligen mumsade i sig i matematiken. Jag kan alltså ställa frågan:
– Vad tyckte du om att räkna sist? Var i matematikbok förstod du bäst innan det blev så här svårt? (om vi nu undervisar ur en matematikbok endast).
Då skulle eleven själv få värdera sin kunskap och identifiera sin förmåga. Jag kunde då genom elevens relation till det lyckade utveckla utmaningar som ligger nära till hands:
– Du kunde det där och tyckte det var lätt, låt säga att du antar den här utmaningen med dessa uppgifter, och du, jag vill jättegärna vara med dig när du prövar? skulle jag säga.
Det är att vara i Vygotskijs tanke!
GILLA!!