Undervisa om boken men lämna några frågor kvar!

Dessvärre har skolan ibland förstört möjligheten om dikten, texten och boken. Det skolan tuggat sönder av ord, meningar och möjligheter gör att det som skolan skulle ha lyckats med blir avskytt och flytt ifrån. Det är kanske för att läraren tvingande slår upp sidor av författares texter och i klassrummet kräver ett mumlande högläsande för att ge orden utrymme och luft. Det finns något vi aldrig någonsin kan komma åt och som bör lämnas åt var och en av oss.

Vindlingarna som texten kan skapa över tid då erfarenheterna man gör som människa hinner ifatt och sätter eld och betydelse i det man en gång läst. Det ska finnas en hemlighet kvar, precis som barnet måste erfara av vuxenlivets stängda dörr om sovrummet, det måste finnas en undran kvar. Den betydelse som texten en dag kan komma att ge då livet själv kräver en förklaring och då människan letar i sitt inre efter förståelse och behöver låna ord från någon annan. Ett välfyllt inre bibliotek öppnar sidor inom oss om vi en gång har och fått låna in författares tankar och livsbeskrivningar.

Jag läste som ung alldeles för många böcker jag aldrig någonsin förstod men som under många år i märklig träda kom att bli betydelsefulla och märkligt rika på nytt innehåll. Min livssituation krävde att jag återigen öppnade sidor och famnade förståelse. Läsning är en investering i möjligheter att förklara sig själv. Men läsningen ska aldrig någonsin tillskrivas en sådan förklaring. I samma stund jag läser en text är jag inte en girig vinstintresserad framtidstänkare om att detta kommer tjäna mig en nytta en dag. Nej, texten kommer att lysas upp genom tiden och genom människans behov och förklara sig på nytt. När, varför och hur kan bara textens bärare, läsaren erfara.

Det här inlägget postades i Ordförrådet, Pedagogik, Relationer och vänskap, Skolrättigheter, Svenska, Svenskämnet och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Ett svar på Undervisa om boken men lämna några frågor kvar!

  1. Morrica skriver:

    ”Men vad är rätt svar? Vem av oss har rätt?” frågar eleverna när vi läser en novell och jag frågat vem som är huvudpersonen.
    ”Alla har rätt, ni har förklarat hur ni tänker och det stämmer ju med vad som står i texten! Alla har helt rätt, trots att en säger de sovande, en säger spöket, en säger huset och en säger läsaren. Det är det fina med skönlitteratur, man finner olika saker utifrån vem man är och hur man läser,” svarar jag och har svårt att låta bli att le när de stönar. För jag vet att om ett par månader kommer de att ha vant sig vid att man kan ha rätt på många olika sätt, och att det inte är jakten på ”rätt svar” vi sysslar med, utan tillsammanstänkande och tillsammansläsande.

    Ett klokt och viktigt inlägg, tack!

Kommentarer är stängda.