I årskurs två ropade fröken in oss en och en i klassrummet. Fröken satt vid tramporgeln. Jag kom svettig fram till hennes orgel. Hon tittade på mig med ganska vänliga ögon och tryckte ned fötterna på pedalerna och satte ett ackord med fingrarna: SJUNG!
Jag hade inte harklat mig, inte förberett med uppsjungning, inte druckit vatten. Jag sjöng annars tonsäkert och fann ofta melodierna i ett nafs. Men icke under denna ensamma stund där läraren skulle bedöma mig. Jag hostade fram en slags ton som skulle överensstämma med frökens orgelgnissel.
Jag hade inget av min annars så glada trudiluttstämma. Mina stämband hade nu fått betyget tre och mitt musikaliska arv en riktig smäll på käften!
Ja, så var det även för mig, fick dock en tvåa och har aldrig hämtat mig från den upplevelsen. Jag utvecklade däremot min förmåga att läppsynka de övriga som sjöng, men från mig kom inte en ton. 😉
Jag länkar till Ted. Såklart :).
http://www.ted.com/talks/kathryn_schulz_on_being_wrong.html
Ja den orgelundervisningen var inget bra 😉