Det är många, många år sedan min bror en gång hoppade in som vikarie i min klass. Min bror är inte utbildad lärare men van vid barn och stora sammanhang där barn lär sig saker och ting, dock inte i skola. Första dagen var det jubel. Ungarna önskade inte mig tillbaka utan bejublade den roliga vikarien och alla roliga saker de fick göra med honom. Andra dagen gnisslade det lite i klassrummet och min bror önskade sig lite påfyllning från mig. Jag rapporterade lite om hur man bedriver undervisning och att man som lärare hade en plan med allt det man gjorde.
Min bror tyckte sig ha en plan men började tycka det var en aning svårt. Tredje dagen var det slut på det där underfundiga roliga och eleverna hade också tröttnat en aning. Nu frågade några elever när den vanliga läraren egentligen kom tillbaka och min bror ringde mig för att fråga om jag inte kunde tillfriskna en aning så att jag kunde ta klassen dagen därpå. Min bror suckade tungt och sa
– Det är svårt det här. Jag fattar att det är något annat som ska till för att lära ungar, det är något jag inte fattar. Nu har jag gjort alla roliga saker men det funkar inte riktigt i klassen.
Jag kände mig yrkesupphöjd. Min feber sänktes till den vänliga kroppstemperaturen och min halsont kändes inte längre så betungande. Jag är lärare! JAG ÄR LÄRARE! tänkte jag. Min bror sade orden som förlöste:
– DET ÄR ETT JÄKLA SVÅRT JOBB DU HAR SYRRAN! DET HANDLAR OM NÅGOT ANNAT – DET ÄR FASIKEN INTE LÄTT ATT VARA LÄRARE!
– NÄPP svarade jag. JAG VET! DET ÄR ETT YRKE. TJOHEJ!
Varenda gång när vi har inskolning på förskolan är föräldrarna med under några dagar. Och varenda en kommer dagen därpå med kommentarer: ”Tänk att ni kan se alla barn, jag var helt slut igår när jag kom hem, fast jag tänkte bara på mitt barn!”, ”Vilket jobb ni gör!”
Och många flera av den sorten.
Allt ser mycket lättare ut när man står utanför och tills man ger sig på att försöka själv.