Va – prickfria skolor?

Heja Skolorna som inte fått några nedslag av Skolinspektionen! Det finns 12 stycken skolor som visar vad en skola verkligen kan vara. Och Skolinspektionen har en grundtanke med sitt undersökande – detta att barn får lära sig och att de blir väl bemötta!

Och det är befriande att läsa om det lyckade! Det är en skolglädje jag tycker vi alla ska dela. Det finns så mycket lyckanden in skolan! Det kan vara en mycket lyckad lektion, en lyckad skoldag, ett lyckat resultat på senaste geografiprovet, ett lyckat pedagogiskt samtal … en nia där alla kommer in på gymnasium. Det borde vi lyfta fram!

Vi måste underminera den skolJante som härskar vid skolorna. De lärare som fastnar i Jantelagens kletiga och smetiga nät. Vi måste erkänna det fungerande och i ljuset av det också våga se att vi själva kanske måste göra annorlunda och på annat sätt.

Organisationer ska vara vaksamma på Jante och stötta såväl skolor som lärare som lyckas, undervisningar som lyckas, elever som gör framsteg, rektorer som får gehör och  i dem skapa modeller eller en möjlighet att diskutera utifrån.

Ibland undrar jag var rädslan finns? Får det och den som lyckas inte sticka fram utan är det skambelagt att kunna. Jag vet så många lärare som dessvärre varit stora skolljus och haft en enorm tanke kring sin verksamhet och bland sina elever som dagligen får möta kritik eller små nålsstick för att de orkar, vill och vågar.

Jag har tillhört en sådan skara, har alltid haft mycket besök utifrån, alltid haft min kursplan och läroplan i den dagliga verksamheten. Alltid krävt att få inspektion av skolmyndigheterna för att se vad jag kan förbättra och för att det har varit svårt att vid skolan få utvecklande besök i klassrummet. Då skolinspektionen gjorde ett sista besök i min klass fick jag inga nedslag. Det var många papper och många iakttagelser. Det bästa som hände var när en elev slog sig ned med inspektörerna för att gå igenom vad de undersökte från inspektionen – och kommenterade en av punkterna:

– Det där gör inte vi i vårat klassrum, men vi är på väg att göra det, för vi har pratat om det och det är en grej som vi ska utveckla tillsammans.

Jag kände mig mer glad över att eleverna hade så stor kunskap om vad och varför vi gjorde som vi gjorde. Det har alltid varit mitt mål. Detta skriver jag nu inte för att ge mig själv ljus utanför att ge eleverna sina rättigheter. Och naturligtvis är jag en aning fundersam över att det som fungerar kan besvaras med tystnad. Det som sker med det som lyckas är inte att man undersöker varför utan att man istället skambelägger sig själv för sina ”föreställda” misslyckanden, jämför och genom att skammen gör människan så illa att man skaffar pilbågar för att skjuta det som skapar skam i sank. Istället ska man betrakta sin egen undervisning i ett annat ljus – vad lyckas hos mig? Vad gör jag som lyckas här? Kan vi bolla utbildningstankar ihop, så här gör jag, hur gör du?

Vår skolvärld är i det dolda en ”rätt-och-fel-värld”. Det finns inga gråzoner, det är ett antingen eller. Goda lärare gör massor av fel och hamnar ofta i diket, men funderar på varför och genom god dialog med eleverna hamnar de på banan igen.

I en Jantevärld vågar heller inte den lyckade stå riktigt för sig sitt lyckande. Det ljus ett lyckande ger vill man genast ta sig ur, för ljuset är ensamt och alldeles för skarpt laddat, det måste vara något fel för att få tillhöra gruppen igen:

Det är ungefär som då man sätter på sig något nytt och får kommentarerna:

– Har du en ny klänning?

– Den här gamla trasan! Titta hur illa den sitter i ryggen?

Låt oss slippa Jante! Låt oss prata om såväl små som stora framsteg! Låt inget eller ingen hindra oss! Låt oss inte tävla om det bästa, utan dela det med varandra! Låt stå!