I DN läser jag ”Så drillas ett vinnarbarn” av Nina Björk och behöver dialogen om den bok som vi båda funderar på, dvs Amy Chua´s bok ”Tigermammans stridsrop” utgiven av Brombergs detta år (min anmärkning).
Och jag tänker förstås på Ellen Key och om att det århundrade hon gav till barnet är över och att det nya århundrade har lämnats öppet för alla möjliga tankar om och kring barn.
Barnet blir ett projekt. Och det är inte vilket projekt som helst. Barn föds i perfekta hem av perfekta föräldrar. Föräldrar som läser på om än det ena och än det andra för att nå perfektionism – hur blir jag den bästa föräldern – vilket får konsekvenser för barnet som måste leva upp till detta ofantliga krav av att vara lyckat.
Det är en social konstruktion som kliver rakt in i den perfekta familjen där framtiden måste tämjas och tyglas redan nu och barnen kan inte längre vara bara de barn de är. Visst ska barn utmanas i skolan, visst kan barn spela fiol och sjunga i kör, visst kan barn vara idrottsgymnaster och visst ska barn härbärgera svårigheter och klaga i realtid över att de inte längre vill spela flöjt, men där föräldrarna vågar sig på en något längre tanke om barnet än att tillfredsställa det just nu.
Barnet liknar alltmer oss vuxna. Det produceras på försök skor med höga klackar till barn med små och mjuka ben. Det är så många rosa prinsessbakelsekläder till flickorna som gör att man omedelbart undrar om det överhuvudtaget går att leka i dem och pojkarna får sina huvuden kammade i sidbena och har små kostymer på sig för att de långsamt blir små vuxna utan att växa upp till sådana.
Och det är inte nog med hur kompetenta dessa barn ska vara utan att de får möta och pröva sin kompetens tillsammans med andra barn och vuxna, där de fritt kan skavas mot den socialisering andra människor naturligt skapar. För att inte tala om hur äldre kan låna ut sin kompetens till den något yngre som får härma och pröva hur det är att baka kakor med farfar och spela kort med mormor.
I världen pågår en dold världsmästartävling om vilket barn som kan bäst och mest och blir nummer ett i allt och kan spela fiol och tennis och med mammor som inte kan särskilja sig från sitt barns skola utan pratar om barnet som ”vi” ihop.
Den mamma som syns i Tigermammans stridsrop är inte den mamma vi vanligtvis identifierar oss med. Men kanske finns hon men med mindre doser än den hon själv beskriver sig som. Hon syns mig ond. Men det är hon inte. Hon säger något om hur det är att vara förälder i en värld där ingenting annat än det absolut bästa är gott nog. Och om barnen sedan biter i pianot i protest mot träning och skalövningar så är det som det ska vara.
I varje rad i denna märkligt utlämnade bok om den påpiskande föräldern anas också frågan om vad det egentligen betyder att vara den förälder som gör allt detta; tvingar sitt barn att spela instrument och skrika och klaga över bristande kunskaper och aldrig någonsin vara nöjd med det barnet presterar – och hur det är att vara barn till denna förälder och i detta samhälle där detta eftersträvas.
Alla kan inte vara i absoluta topp och kunna allt. Det kan aldrig vara så. Men boken fångar något som är i tiden – att kunskap är allt och allt annat är oviktigt och betydelselöst. Det gäller att vinna hela världen.
Men att vinna tid för en enkel promenad hand i hand till den lilla närbutiken och köpa mjölk ihop är för länge sedan bortglömd lyx. Barnet är ett projekt med förväntat resultat och därmed mervärde!