– Nu blir det inget annat kaffe än snabbkaffe, tänkte jag. Ibland ser jag mig själv som en riktig finsmakare av kaffe och all reklam om snabbkaffe oroade mig.
Långt ute i ödsligheten ligger en liten by. I den lilla, lilla byn fanns ett mycket litet café. – Nu blir det fika! skrattade jag. Snabbkaffe!
Men därute, mitt i nästan ingenstans, fanns det italienskt kaffe och en superb espressomaskin. Jag satt tyst och sörplade i mig kaffet. Det godaste jag någonsin druckit. Då jag klev ut på den endaste byvägen stod begravningsbilen där och föraren klev ut och tog några raska steg in i den kyrka jag antog för en relik från 1400-talet. Plötsligt och från ingenstans kom begravningsgästerna och det skotska regnet fällde sina sorgedroppar.
Jag kommer aldrig att glömma den kopp kaffe jag drack där. Så levande svart!