Jag ser på film. På bägge sidor om mig fälls kommentarer. Själv sträcker jag upp ett verkligt finger och säger

– Men beslut om så viktiga saker tar man ju inte i en korridor på det där viset! Och så där håller vi på. Kommenterar det som inte sker och äger rum i verkligheten.

– Jamän det är ju film, jö, säger någon.

– Jamän iallafall säger jag, och tänker att va sjutton om man ska hålla på och upptäcka ett medel som gör människor och apor mer intelligenta och botar sjukdomar och allt det där så tar man inte besluten i korridoren i all hast.

Men när apan säger NO! så apploderar jag förtjust. Då har jag inga invändningar!

Det här inlägget postades i Barns rättigheter och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.