Jag hyser ömhet om de som står precis intill ringen med barn och som inte ges utrymme att kliva in. Jag hyser värme för de som sitter runt ett matsalsbord och tyst lyssnar på alla andra utan att säga ett ord. Jag tänker hur ensamt det är när alla är förenade och man själv inte vet kring vad och riktigt varför, om skämtet var vänligt eller elakt och alla skrattar utan att man förstår varför. Jag tänker på alla dem som står där i sällskapen och upplever sig ensamma. I skolans värld kan det finnas många ensamma. De ler ofta och vill bara en sak – att få ingå, tillhöra och vara med.
De finns de elever som utvecklar strategier för att undvika att bli mobbade och känna sig utanför. De är hemma, de kommer försent för att slippa obehaget att vara med klasskamrater innan läraren har kommit, de dröjer sig kvar i klassrummet då de andra går ut. Det är subtila strategier men sådant man kan vara vaksam på.
-”Det jag/du gör,spelar ALLTID roll för ngn annan,kom ihåg det!”
Så säger jag alltid när jag ska ”reda i” saker som hänt på vår skola och jag säger det till både vuxna och barn.
Vad gjorde,sa du?
Hur sa,gjorde du?
Tror du att mottagaren förstod vad du ville/menade?
”Ett fritt land” innebär att jag får tänka vad/hur jag vill, men det innebär INTE att jag kan/får säga/göra vad jag vill!
Ser du ngt,var inte rätt att handla,var inte rädd att göra fel,det största felet du kan göra är att INTE göra ngt alls,att GÖRA är att bry sig och det är det som räknas/förändrar!
/Hans
Att inget göra är att göra tänker jag. Fast utan handling. Men att göra så det märks är att störa. Och ibland är att störa väldigt bra. Inte att döma, bara att störa. Finnas precis då det händer. Och reagera på det som sker. Att inte vänja sig att kulturen är som den är. Att invända mot den kultur som bitit sig fast i väggar och i våra öron. Värna språket vi omsluter varandra med.
Alla, stor som liten, har rätt att få vara en del av ett sammanhang och vara människa, att få kliva in i ett rum och få ingå på sina villkor. Att få reagera med alla sina mänskliga känslor utan att stötas bort av en hård och otillåtande kultur som byggt in aggressionen, distansen och icke-lyssnandet som något naturligt. Det är ett misslyckande varje gång som vi talar med varandra, i lärarrum eller på möten, och någon lämnas ensam bara för att den människans reaktioner är just mänskliga. En del skaffar sig ibland tjock hud för att slippa känna, för att klara av att ingå i sammanhang som annars skulle bli för plågsamma. Men det är också att överge det mänskliga, det nära, själva lyssnandet till en annan människas hjärtslag. I slutändan blir alla ensamma. Människan blir ensam, människan blir övergiven.
Ja så är det kanske.