11 september

Jag stod i en kassakö. Köpt tårtingredienser och massor av små ballonger, godis, kakor och skulle ta emot gäster. Fira sonens födelsedag. Jag hörde vad man talade om – om att en skyskrapa rasat. Kassörskan vred sig lite på stolen. Kunderna talade, plötsligt talade alla med varandra. Det lät som en film. Vilket jag frågade om. Varför talar ni om den där filmen, den har jag inte hört talas om. Jag plockade ned i kassen allt av festmat och festligheter. Symboliskt plockades de sedan inte upp.

Hemma stod TV´n på och overkligheten ”over there” blev märkligt verkligare. Att vi sedan skulle få leva i verkningarna kunde vi inte fantisera om. Några år senare åkte jag med sonen till New York. Vi kom att stå vid gränsen med våra pass, vår inresemöjlighet, våra allvarliga miner och överallt fick vi genomsökas, som om vi vore några farliga främmande. Världen hade förändrats.

Det här inlägget postades i Verkligheten och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Ett svar på 11 september

  1. Jan Lenander skriver:

    Ja det blev smärtsamt tydligt att maktmänniskor med oljepengar ville utmana USA och det var självklart att USA behövde slå tillbaka. Plötsligt drogs alla via andra fredliga in i ett krig. Inget historiskt nytt med det men inte mindre obehagligt.

    Svenskar har ju inte utmärkt sig för att vara fredliga genom historien. Det finns en tysk sång om att passa på och sova innan svenskarna kommer för att mörda och bränna.

    Fullt med värderingar att reflektera kring en dag som denna.

Kommentarer är stängda.