För många år sedan – ja redan i min första klass – använde jag dikten i undervisningen. Jag är mycket intresserat av det Winnicot kallar ”lekyta”. Jag menar att dikt ger oss möjlighet att leka, dvs tänka. Det som sker med en dikt är att dikten påverkar vår fantasi och påverkar vår kreativitet. Så tänker jag.
”En bok som kan läsas i mörker.”
Samtalar om meningen och skapar inre textrörlighet genom att:
Jag lånade orden ”En bok som kan läsas i mörker” av Tomas Tranströmer. Vi talade om den meningen. Vad är det för bok som kan läsas i mörker? Vad står i den? Hur ser det ur runt omkring boken? Vem är läsaren? Varför kan man läsa boken i mörker? Hur uppfinner man boken? Vad behövs för att skapa den? Vem skriver en bok som kan läsas i mörker?
Lektionen samspelar med flera ämnen. Läraren kan följa ämnena men låta eleverna följa sina tankar.
Jag minns att diskussionerna var roliga, underfundiga, kloka och eftertänksamma. Någon sa att man skulle skapa böcker som var osynliga tills de hamnade i någons händer – så kunde de få läsa – de som satt som fångar fast de inget hade gjort. Eleverna gick i årskurs tre. Kreativiteten kunde leda till ämnet bild, ämnet slöjd, ämnet … och definitivt ämnet svenska. Kanske också engelska om vi önskade göra våra tankar och uppfinningar mer internationella. Geografi kan man definitivt knyta till dessa frågor. Var är det mörkast på jordklotet? Varför är det mörkt där? Vad händer under vintermånaderna? Var i Sverige kan man tänkas läsa boken först? Vi kan absolut tala om människokroppen och vad ett öga kan se och inte se? Vad behövs för att se? Kan man träna sitt öga?
Hela denna frågestruktur ska finnas i läraren och ges eleverna där läraren märker att det kan bli möjligt. Lektionen är muntlig. Och ska vara det.
Skrivande gensvar på meningens betydelse; En bok som kan läsas i mörker:
Eleverna fick själva konstruera meningar som hade denna form av omöjlighet i sig. För att göra det möjligt för eleverna delade vi först alltsammans muntligt. Jag deltog givetvis också i mina konstruktioner av meningar. Jag gör alltid det. Om jag ger eleverna uppgifter så har jag givit mig själv en sådan också. Hmmm…. en tallrik som aldrig blir tom på mat …. en klocka utan visare …. en mamma som aldrig dör …. Att Hitler bara var en mardröm …. En matematikbok med bara en sida … en matematikbok utan tal ….
Sen skriver vi oss rika på liknande meningar. Självklart fortsätter vi att dela med oss, samtala och skriva. Tystnaden tror jag inte på. Delandet och meddelandet tror jag mer på.
När vi gjort meningen muntligt och alla fått tänka och fundera så kan vi i samma anda börja skriva. Och det fina i kråksången är att alla fortsätter att samtala sig in i sina skrivanden. Och jag äventyrar inte lektionen med att begränsa den. Jag säger exempelvis aldrig – Ni behöver bara skriva tre. Jag är aldrig så begränsande. Jag tror på det taklösa lärandet också i min vardag och under min lektion.
Det eleverna skriver kan sedan bli en bild. Någon mening som eleverna vill måla – låt dem göra det. I bilden ryms mer språk. Och denna lektion passar för varenda årskurs. Dikten är inte skriven till en ålder. Nog så viktigt att minnas.
Om ni tar lektionen till ert pedagogiska hjärta vore det roligt att höra hur det gick. Det kunde bli en gåva tillbaka till Tomas Tranströmer. Textradens källa!