Åh, jag tänkte det kanske var möjligt. En lärare som stack upp, tänkte fritt, vågade vara nära elevernas lärande, vågade stanna upp och bromsa tiden, fundera över vad som ska skrivas, vad som kan prövas. Läraren som sa ifrån då det var tokfel, då eleverna fick bära skolans misstag som tunga kappsäckar genom skolåren. Jag drömde om ett läraryrke som inte längre klagade, inte suckade, inte såg med förtvivlan över elever som inte anpassade sig med enkelhet, inte såg pensioneringen som en befrielse, eller som såg läraryrket som något som snabbt kan bli något annat. Skolan ÄR! Och den kräver sina lärare. Eleverna har lärande rättigheter. Hur ska vi göra! HUR? är den stora lärarfrågan. Den ska sätta sprätt på saker och ting.
Det är inte synd om lärare! Medlidande handlar om att tysta lärare. Stackars dig är bara ett tillfälligt plåster över alltsammans. Vi behöver inte medlidande. Vi behöver tilltro till det vi kan! Tilltro! Uppmuntran! Ansvar!
Så sant att jag jublar högt när jag läser – det är inte ett dugg synd om lärare, inte det minsta! Att vara lärare är ett fantastiskt liv, att varje dag få möta de fantastiska människor man möter i klassrummet, få följa deras utveckling under en tid, själv få utvecklas och lära sig mer och därtill möta alla fantastiska kollegor, lokalt på skolan och globalt i det utvidgade lärarkollegiet är en ynnest och en ständig glädje.
Jag har det bästa jobb som finns! Jag är lärare. Och jag är lärare just där jag är Jag vill jobba just där jag är. Mitt arbetsliv är fantastiskt och är en del av mitt Liv. 😀
Detta gör mig väldigt glad!! 🙂