Jag läste om något slags upprop – det är för mycket skrivande i skolan. Jag håller nog med. Jag tycker lärare gör alldeles för mycket ensamarbete. Det går alldeles bra att inkludera eleverna fullt ut i lärandeprocesser och beskrivningar av vad det är att lära inom ett ämne, och vad eleverna själva lär sig. Eleverna kan och vill om de får och tillåts – det är min erfarenhet. Jag tycker också att mer krut ska läggas på efterarbeten, dvs, mindre på förarbeten innan lektionerna, och mer på efterarbeten. Det gör att man bygger upp lärandeplaner som bygger på det som ägde rum istället för att planera in i minsta detalj kring det som man önskar ska hända på lektionerna. Jag skriver om det här i min nya bok som förhoppningsvis kommer första veckorna i januari 2012. Jag är idel öra och i skrivande gensvar om ni vill fråga och undra tillsammans med mig1 Välkomna!
Jag har precis kommit till en liknande slutsats. Om man ska överleva i den här branschen måste man se över sina rutiner. Att sitta på söndag eftermiddag och planera lektioner som man sedan efterarbetar ensam hemma eller i ett undermåligt arbetsrum i skolan håller inte av framför allt två anledningar Du blir bra stressad och du får svårare att förankra målen hos barnen om de inte är med i planeringsarbetet. Jag prövar mig fram och har precis planerat ett arbete om svenska uppfinnare ihop med eleverna i åk 6. Sedan funderar jag över vad vi lärare för mindre av i dessa pappersadministrativa sidor? Eller gör vi allt så mycket snabbare?
Läroplanen säger att vi ska planera och inkludera eleverna i hur vi ska genomföra undervisningarna. Jag tror att om vi gör allt själva kan eleverna inte göra det. Barnkonventionen och skollagen säger att eleverna ska göras delaktiga i allt som kan angå dem och efter deras ”mognad”. Jag har funnit att arbetet i klassrummet blir mer meningsfullt om vi gör saker och ting tillsammans. Att elevernas engagemang blir större då de tilltros ansvar och lärandet är i fokus. Dokumentation i elevens tjänst inkluderar elevens arbete och delaktighet. Så tänker jag.
Jag anser också att det är av vikt att använda ett professionellt språk, ett elevnära språk som gör det möjligt för eleven att förstå hur jag ser på lärandet så att eleven kan förstå och lägga sig i, ha synpunkter på och förklara så att lärandet blir det vi har gemensamt. Jag vill inte ha föreställningar om lärande, jag vill ha det faktiska. Det vi delar i klassrummet.
120325
Pedagogik kan sägas är: olika tillvägagångssätt som leder fram till ny kunskap!