Får man ge upp som lärare?

Någon har sökt på ”får man ge upp som lärare” på google. Och av någon anledning har den som sökt hamnat på min blogg. Och jag känner en sådan sorg, undrar vad som gör att lärare ger upp. Det enda jag vill säga är att vi vuxna får inte ge upp då det gäller barn. Det är nog det farligaste vi vi vuxna kan göra mot barn, att ge upp om dem. Vuxna är ställföreträdande hopp för barn. Om vi ger upp om barn så blir livet farligt. Det hopplösa är farligt. Vuxna som ger upp och resignerar utgör ingen gräns, inget motstånd, inga skratt, ingen ledning, bara uppgivenhet.

Däremot att känna hopplöshet inför faktum att man inte tilltros sin profession, att det påläggs mängder av saker som gör det svårt att hinna, och att arbetet runt omkring det faktiska i klassrummet är stort och omfattande. Det ska vara stort och omfattande tillsammans med eleverna tänker jag. Skolorganisationerna kan också dämpa glädje och arbetslust, det alldeles för sällan besöket eller frågan om vad man gör i klassrummet, att frågorna aldrig kommer om det arbetet. Och att de pedagogiska diskussionerna är alldeles för få, och att de alldeles för sällan sker i rum med höga tak och underbara utsikter, så som pedagogiska diskussioner också kan vara. Jag minns de pedagogiska diskussionerna jag hade förmånen att delta i då jag var och utbildade mig på Nya Zeeland. Där träffades lärare för att dela med sig av sina lektioner, man satt i cirkel och tonen, pedagogiska grundtonen var att lärare undervisade och utvecklade. Det var mycket lite ”gnäll” och det var en stor upplevelse. Jag har skrivit om frågeställningen i min bok ”Kiwimetoden” – Lärarens rätt att undervisa – elevens rätt att lära (2006).

Jag skulle så gärna säga till den som sökte på den ensamma frågan om man får ge upp som lärare att det är klart att man får, men aldrig, aldrig någonsin ge upp om eleverna. Jag tror vi måste börja tala om hur det är i klassrummen, och att tala om skolan i en mycket mer positiv ton, att vända skolsverige i riktning mot det som är möjligt. Som det tycks mig ibland så är lärare alldeles för ensamma med sina stora frågor. Den ensamheten behöver brytas. Och som alltid – hellre se framtid än hamna i det ålderdomliga att prata om det som inte blev, det som inte gjordes, det som inte hanns, det som inte … Det gör att vi till slut inte orkar.

Om jag fick ta dig under min pedagogiska vinge skulle jag göra det. Kanske kan vi föra en diskussion gemensamt här. Välkomna att stötta, diskutera och framtidsvisionera.

Det här inlägget postades i Formativ bedömning, Läraryrket och lärarrollen. Bokmärk permalänken.

3 svar på Får man ge upp som lärare?

  1. alex skriver:

    Don´t fear change, change fear!

    Detta var skrivet till mig idag. Idag känner jag mig himla mycket ensam i lärarlivet. Det är så mycket som kommer ivägen för den goda pedagogen. Som ny lärare famlar jag runt utan nån kompass mer än den skeva som jag fick från lärarutbildningen. Önskade jag kunde få råd. Om bedömning. Om bemötande. Om utvecklingssamtal. Om så mycket.

    tack för orden!

  2. alex skriver:

    ps. hade fel bloggadress på föregående…

  3. Anne-Marie Körling skriver:

    Kära Alex, läraryrket är komplext, stort och mycket omedelbart. Som lärare har jag alltid varit som bäst tillsammans med eleverna, de har varit den kraftigaste magnet för mig, att gå till arbetet har att varit att gå in i mitt klassrum, vara där med eleverna, utveckla kunskaperna, ha roligt och allvarligt på en och samma gång. Men untanför klassrumsdörrarna har jag tyckt det varit knepigare. Kunskapssyner som inte delas utan skapar läger, pålagor som blir som ok, och alldeles för stor ensamhet med arbetet. Det är som organisationen inte riktigt bär klassrumsarbetet, som det är unika öar i systemet. Och så känner grannläraren förmodligen likadant, men aldrig hinner man möta varandra, för att möten påkallas och kopiatorn trasslar och … någon rycker en i armen för att skälla på eleverna, de borde minsann … Jag lärde mig att orientera mig i flera verksamheter som lärare. Om vi värnade kärnan, själva undervisningen i klassrummet tror jag vi skulle kunna bygga upp något stort, om vi värnade själva verksamheten på fritids tror jag vi skulle få uppleva något värdefullt, om vi värnade själva kärnan i skolan …

    Många pedagogiska tankar,
    Med värme,
    Anne-Marie

Kommentarer är stängda.