Att färdas upplyst genom mörker

Detta att färdas i mörker. Jag minns mina barndomsresor där natthimlen var ofantligt stor, kvällskylan mest kall för man hade en alldeles för tröja att värma sig med. Och så kröp man ihop i den lilla bilkroppen som skulle ta oss hem. Och strax efter avfärden, då man räknat billyktornas träffar mot bilplåten i en slags jämn takt och sakta, sakta somna intill den vuxnes kropp som småpratar med någon annan vuxen. När bilen stannar bärs jag upp. Sådant tänker jag på då jag reser.

Det här inlägget postades i Barns rättigheter. Bokmärk permalänken.