Rektor och lärares utvecklingssamtal

Kära rektor,

Jag höll ett litet seminarium, en serie om undervisningar, om lärande förhållningssätt och om själva läraryrkets styrka, kraft och behov. Jag berättade då hur jag en gång för länge sedan frågat min rektor om vi kunde ha mitt utvecklingssamtal i mitt klassrum. Jag ville vara i den skolmiljö jag verkade i. Min rektor lyssnade noga och bestämde sig för att pröva mitt förslag. Jag bad då rektorn att också komma in någon dag och följa några lektioner, gärna en vecka innan mitt utvecklingssamtal. Det beslöt sig rektor för att göra. 

Jag behövde min rektor i mitt klassrum. Jag behövde få vara där jag är som oftast och jag lockade rektor till elevernas vardagsrum. Det är den gång jag har upplevt att utvecklingssamtalet blev som bäst. Jag kunde levandegöra eleverna, visa på arbeten, diskutera min yrkesprofession, mina behov, mina egna tankar. Jag kände mig trygg där jag var och jag kunde visa fram såväl lektioner som elevernas arbeten. Jag upplevde mig nära min egen verksamhet och kunde ge rektor en stor inblick i hur det var att vara lärare.

Jag berättade om det här under seminariet. Lärarna noterade, såg glada ut, såg en framtid i det jag sa. Det glittrade till i lärarnas ögon. Och detta glittrande tror jag handlar om att få möta sin pedagogiska ledare i det egna klassrummet, ta rektorn till platsen, och att innehållet därigenom kan bli pedagogiskt. Jag tror också att lärarna vill ha sin rektors uppmärksamhet för en stund. Jag tror jag såg att rektorn också är så viktig för lärarna. Därför skriver jag det här brevet.

Ha det pedagogiskt gott där ni är!

Anne-Marie

Det här inlägget postades i Barns rättigheter och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.