Barndomsminne – kylan bet i kinden

Som barn var jag ute i det fria från tidig morgon till sena eftermiddagen. Det bara var så. Man fick inte vara inomhus. Man fick vara ute. Efter frukost fick man helt enkelt klä på sig sina kläder och hej-hopp så fick man gå ut. Det hörde till. Ungefär klockan nio på lördagarna var man ute. Stod i klungor med andra utslängda barn. Sedan började äventyren. De fanns överallt. På vintern åkte vi pulkor, eller papperskartonger, plastpåsar eller vad som helst och tävlade om att hamna längst in i buskarna … och så  vid halv tolv var det lunch och alla försvann in. Det var pannkakor eller gröt, falukorv och potatismos och sedan ut igen tills någon ropade in till middag. När man blev större fick man själv hålla ordning på tiderna. Och man höll tiderna för de utgjorde en gräns. Sedan slevade man i sig maten medan munnarna gick om allt det man hade gjort. Jag tjatade om att få gå ut efter maten … och ibland fick jag det. Brorsan hängde med. Klockan åtta sov man stock. Så var det med barndomen. Den var så barnnära att den tog musten av en.