Pluggandet intill

Sonen sitter i samma rum som jag. Han pluggar. Jag bakar bullar. Jag tänker på samtalet som blir mellan oss. Han frågar ibland. Ibland berättar han. Ibland tänker han högt. Ibland behöver han ett svar. Oftast behöver han inte det. Oftast, oftast behöver han höra sina tankar, sitt inre ordförråd, sin förståelse, sina nybegrepp i öppna rummet. Så lär han sig, så lär jag mig. Jag bakar på, är ganska tyst, men väldigt aktiv. Nära det som pågår. Ett och annat begrepp blir också mitt att förstå och grubbla på. Mina frågor är därmed autentiska, inte det minsta kontrollerande. Bara frågvisa på det där sättet som gör att jag också lär mig.