Barn lär sig själva

Barn lär sig själva. Det är något som pågår hela tiden. Plötsligt reser de sig upp och går på två ben och vi hurrar och firar de första stegen. När de prövar stegen vidare, hoppar kråka över diken, tar sats över gap av utmaningar och fortsätter att lära sig – ser vi dem då? Får barn springa ledigt över kunskapsfälten eller drar vi upp ett strå av gräns – du ska först lära dig att detta är ett ax? Jag tänker att barn lär sig så mycket på egen hand. Och de lär sig oftast av det vi vuxna gör inte vad vi säger till dem att göra eller hur att vara. Därför måste vi våga se oss själva i barnets lärande. Vi syns med olika skärpa!

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Läraryrket och lärarrollen. Bokmärk permalänken.

4 svar på Barn lär sig själva

  1. mie skriver:

    VILKET ANSVAR VI PEDAGOGER HAR. TÄNK ATT FÅ GE DET BÄSTA GENOM ATT VARA EN GOD FÖREBILD OCH MEDMÄNNISKA.
    Under den planerade samlingen kanske det oförutsedda skeendet kan föra barnens fokus till något nytt spännande. Pedagogen skall bejaka detta och använda den kreativitet som yrket kräver. Allt som bejakar barnens intresse är ett lärande trots att det inte följer den planering jag hade. Det gäller att se möjligheterna.

  2. Emma skriver:

    Jag, lärarstudent termin två, har fullgjort min första praktikvecka i en alldeles ”vanlig” svensk, i stort sett homogen, skola. Jag har mött fantastiska barn i 9-10-årsåldern som gör sitt allra yttersta för att uppfylla de krav som skolan ställer på dem. Jag måste tyvärr säga att jag är chockad över den attityd de ofta möts av. Det jag upplever är krav på att de ska bete sig på ett sätt som inte ens de vuxna gör (sitta tysta, vara totalt fokuserade när läraren kräver det, göra konstant rätt) samtidigt som de behandlas som mindervärdiga (misstro och hela tiden bedömda i vad som ska vara rätt och fel, duktigt, fint osv). Jag har blivit näst intill ifrågasatt för att jag velat vara ute med barnen på rasterna istället för att sitta i lärarrummet. Jag har mött pedagoger som säger ”nu ska ni reflektera över ert egna lärande” och i samma stund talar om exakt vad de ska skriva. Var finns utrymmet? Var finns medkänslan? Var finns lyssnandet? Det positiva är att min övertygelse att bli lärare bara har stärkts efter dessa få dagar. Jag vill bli lärare för elevernas skull, se dem, stärka dem och få dem att förstå att de passar in i världen precis som de är.

  3. 6barnunder7år skriver:

    Kan inte annat än hålla med. Mitt 6:e barn kan så mycket mer själv än mina två första barn som var tvillingar. Han ser och lär av oss vuxna och sina storasyskon samt att förskolan bytt pedagogik med mer betoning på att Barn Kan själva! Så stolta de sedan blir när de klarar det som de större kan.

    Mvh Anna
    6barnunder7år

  4. mie skriver:

    Heja Emma!
    Var ute med barnen. INTE som en rastvakt utan som aktiv deltagare. Det kräver total närvaro för att nå inträdeskoden och förståelsen till barnens värld.
    Var stark. Barnen är dina vänner!

Kommentarer är stängda.