Rektor? Vad känner vi för detta ord? Jag tänker på en oerhörd arbetsbelastning. En ibland omöjlig sits. Ibland tänker jag på hur rektor får vara papperskorg åt lärarfrustration och härbärgera det lärarna inte längre tänker orka. Ibland tänker jag att rektor sitter med svåra, svåra elevärenden och ska ta avgörande beslut med att telefonen ringer och allt hackas sönder av andra oerhört pockande sysslor som någon annan i rimlighetens namn borde kunna ta hand om.
Vi måste rädda våra rektorer. Och rektor måste rädda sig själv. Vi behöver dem. Som bollplank, som överblickare, som igångsättare, som medaktörer och detta kring skolans inre arbete. Kanske behöver vi lärare också ta större ansvar för det som kan stanna som våra problem, att skolan förtätar lärarstödet mellan lärare och organiserar för verkliga pedagogiska samtal där ansvaret för skolans inre arbete syns delat och det generöst.
Jag läser om rektorn som gick in i väggen och försvann ut ur skolan. Och jag tänker att det är allvarligt och besvärligt när det går så långt. Rektorn ska inte brännas ut och gå in i någon vägg alls – ska rektorn gå så är det in i verksamheten. Vi måste stötta våra rektorer på ett eller annat sätt. Och rektorn måste delegera och organisera sitt ledarskap.
I DN Jobb, 18 mars 2012 läser jag att ”Framgången berodde på ett breddat ledarskap där flera gjordes delaktiga i de avgörande besluten. Rektorn hade därmed någon att deligera till, som vilken VD som helst” berättar Lars Gustafsson, tidigare rektor för grundskolan i Nya Elementär i Bromma.
Fredrik Svensson skapade en skola dit elever vallfärdade. Han var då rektor i Broängsskolan, en kommunal skola med en ledningsgrupp med representanter från alla skolans delar och gjorde skolans inre beslut till allas ansvar.
Och naturligtvis bör vi alltid diskutera vad skolan ska ägna sig åt så att vi som är i skolan orkar vara där, verka där och medverka till att eleverna verkligen får en skola värd namnet. En slags gränsdragning mot de yttre kraven.