Moderna sopor är sällan trasiga bara tröttnade på

J brukade hämta upp mig på jobbet vid tio, halv elva, och ibland roterade vi det där kvarteret tills de brukade stänga vid elva och den sista ensamma butiksarbetaren slängde ut soporna och slog av ljuset. Vintertid var metallkontainern likt en frysbox, och butikens avfall, av någon anledning alltid lättillgängligt placerat i genomskinliga slutna plastsäckar. Vi kunde göra fantastiska fynd, tiotals tetror av färska fruktsmoothies, färska ekologiska paprikor, lammstek, och ändlösa högtidsvaror, all julmat i januari, alla hjärtans chockladen i slutet av februari, och därtill nyårslyktor, morbid halloween-mat och groteska mängder croissanter och pastries från butikens bageri. Alltid förslutet i sina plastförpackningar och sedan ytterligare i butikens transparenta soppåsar.

Hela berättelsen och dokumentärern går att läsa här!

Någon sa till mig att vi inte längre lever i ett samhälle där vi kastar sådant vi haft sönder, något trasigt som vi inte längre bryr oss om att laga. Vi kastar bort saker vi tröttnat på. Vi kastar för att vi köper nytt. Alla saker i julgranen hos J&J  är hämtade ur soporna. De slängda sakerna är omsorgsfullt inslagna för en eventuell upphittare. Man gör så här. Möbler man tröttnat på kan synas utanför en port – fri att ta med sig om man tycker om det man ser. Man gör så här. Maten som slängs från butikerna är synbart inslagna så att man tydligt kan se ”korta” datum och vad det är man har slängt – det mesta fullt ätbart. Som välgörenhet utan att man säger det! Det samlas människor som tar vara på saker och ting. Jag tycker om att göra fynd från containrar … men i Sverige slår man numera sönder saker och ting innan de slängs. Här gör man precis tvärtom! J. berättar om de vackra syskrinen med trådarna från fyrtiotalet, nålarna i sina gamla etuier, fingerborgar och knappar. Det är bara att lyfta upp och ta med sig hem. Någon som inte längre … kanske lever … eller inte längre kan sy! Man räknar med att någon annan behöver.

Anne-Marie