Engagemanget hos Kungen


Då Estonia sjönk blev jag engagerad i alla de frågor som rörde Estonias förlisning och omsorgen om oss anhöriga. Det blev ett märkligt arbete där jag som sörjande och anhörig drogs i makten, politiken, Rädda Barnen, Ersta Sjukhus, Kyrkan. Det märkliga var att det blev en helt annat samhälle för mig. Jag var ingen kyrkmänniska! Jag hade inga uttalade åsikter om kungafamiljen.

Jag var en mamma med tre barn och en mamma som alldeles, alldeles utan beredskap blev en anhörig efter en fartygsolycka på Östersjön.Det var nyheter, det var rubriker men ingenstans fanns den där omsorgen om oss anhöriga, trots att man gjorde stor affär av att vi anhöriga fick hjälp, vi fick besök men våra dörrar knackade ingen på. Jag blev en frågande, undersökande, indragen person i det mesta. Jag samlade ihop pengar, kläder, julklappar till de helt föräldralösa barnen i Estland. Jag skrev en tidning för anhöriga tillsammans med en annan person. Jag blev kallad till möten hos regeringen. Det var aktiviteter och de lärde mig något. Jag kan inte annat än säga att jag blev besviken.

Jag såg baksidor jag aldrig önskat få se och ta del av. Men jag såg också framsidor. Ersta Sjukhus gjorde det inget annat sjukhus gjorde, kyrkan öppnade alla sina dörrar för den enorma sorg som vällde ut och inte hade några ramar eller famnar, Rädda Barnen blev en plats för mig och det jag själv funderade över – barns rätt att sörja. Andra trådar blev viktigare. Den dåvarande regeringen var sorglig att möta.Jag mötte ägaren av varvet på en gata i Stockholm. Det blev ett märkligt möte som jag fortfarande kan minnas med en viss förlåtelse och medmänsklighet.

Vi lyssnade nog efter ärligheten. Vi som sörjde kunde sålla ord från ord. Vi sökte det ärliga orden. Med sorgen som känsligt membran kunde vi snart märka vilka som ärligen tog orden i sina munnar och de som inte gjorde det. Jag talade med den ärlige biskopen efter ett möte, jag talade med den ärlige överläkaren på Ersta Sjukhus, jag talade med den ärlige… och dessa var inte de personer som fann de stora orden, utan ägde öronen och såg något som de inte blev rädda för. Oss! Vi! De anhöriga!

Det var nog kungens tal i TV som mina barn minns bäst. Gång på gång nämnde de Kungen!

– Mamma, kungen sa! Kungen sa till oss…

Då Tsunamnin gjorde sitt med oss svenskar och övriga världen slog sorgen återigen in över Sverige. Den kollektiva stora sorgen och den onämnbart stora – den privata. Inga ord täcker sorgens makt och ingen kan lindra den sorg som bärs av var och en.Det är vi som är utanför sorgen som visar omsorg om, skapar förutsättningar, vill inhysa och skapa en mänsklighet runt de drabbade.

Då ville jag göra en film. Jag bara måste göra en film för att stötta skolbarnen. Och gjorde den. På mindre än sex dagar hade en liten film blivit till – Barns Sorg Är Randig. Vi var tre som skapade den. Jag hade idén att filmen skulle finnas på varje skola på skolterminens första dag. Det var ett absolut mål. Jag ringde runt för att få personer att ställa upp, ingå och bidra. Alla svarade ja! Jag mindes mina barns ord om kungen. Jag måste ringa. Då jag slutligen nådde de personer som direkt kunde ställa de kungliga frågan var intresset och engagemanget stort. Någon timme senare bejakades frågan – Ni är varmt välkomna!

Det samtal vi fick med Kungen var vackert, lågmält, innerligt och fyllt med medkänsla och omsorg. Samtalet rörde faderssorgen, barnet och omslöt barnen i tanke och handling. Då kungafamiljen nu gör barnkonventionen till hjärtefråga, ger barnen en större plats hoppas jag att vi alla följer samma väg. Tar barnen på största allvar!

Anne-Marie

Det här inlägget postades i Barns rättigheter och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.