Saknar orden besinna och besinning i skolan

Jag tänker på ordet besinning. Skulle vilja tänka det som ett skolord. Besinning betyder tillstånd av lugn och eftertänksamhet. Tillstånd är något orörligt. Ett avstannande. Stilla.

Vi kan också ägna oss åt att besinna. Det är en aktivitet. Att besinna är att reflektera och noga tänka igenom. För mig handlar det om att fördjupa tankarna kring det som sker och äger rum, att ge tyngd och kraft åt det som pågår i skolan. Att få ord på det inre. Och skapa djup åt och i det pedagogiska arbetet. Skolan är platsen för detta arbete.

Att besinna. Detta lugn som jag önskar lärarna. Detta lugn som lärarna kan förmedla till eleverna. En slags besinning kopplat till tillit. För professionen och för skolans arbete.

Men då jag säger besinning låter det som en broms. En häftig inbromsning. För mig har ordet inget med stagnation att göra. Eller tvärstopp. Bara en mycket självklar plats för det som pågår. Här och nu. För att förstå det som sker. Och för att ta ut möjligheterna för morgondagen.