Framtida styrkor med den fysiska skolan – ett tankeutkast

Ur Kolumnen signerad David Brooks EN TSUNAMI AV KUNSKAP, DN 7 maj 2012,  tänker jag på lärandets roll. Rubriken för artikeln – den om tsunami – åskådliggör den värld vi både måste förstå och handskas med, erkänna och orientera oss i – den är gigantisk och den ställer till det i det befintliga. Tsunamin ödelägger och något nytt måste byggas upp. En tsunami går inte att styra utan handlar om att skydda sig ifrån, säkerställa och minimera skador på såväl platser och naturligtvis människor. Frågan är varför vi måste skydda oss? Frågan är kring vad vi måste skydda oss? Frågan är varför vi måste skydda oss?

Universitetens kurser finns online. Framtidens studier är ett klick ifrån den lärande. Vem som studerar och kan studera är också frågor. Frågorna om var likaså. Oavsett var kunskaperna finns att hämta måste kunskaperna om hur man gör finnas, språken bära, källkritiken medveten och ständigt i fokus och orientering nödvändig. Det finns mycket att lära om lärandet, om hur lärare undervisar och hur ämnen kan åskådliggöras, vilket är en möjlighet att bredda perspektiven.

Jag tänker om grundskolan:

I ett klassrum med en lärare kan många lärare bjudas in kring ett fokus. Onlineläraren kan ge ett perspektiv och läraren i klassrummet kan ge ett annat. Mångfalden kan erbjudas. Och måste kanske tillåtas göra det. Hur vi undervisar online är en sak, hur vi verka i  verklighetens klassrum ett annat? Eller kan vi samspela kring innehållet utifrån olika medier.

Skolan som fysisk plats måste också göras tydligare. Jag hävdar att skolans roll ständigt ska vara i fokus och att gemenskapen mellan oss alla i skolan en möjlighet att mötas i frågorna, i fokus och i att lyfta olika aspekter i verkliga rummet. Om läromöjligheterna på nätet är oändliga så kan man skapa scenariot att skolan som fysisk mötesplats är en framtida ruin och något som vi ser tillbaka på med historiska ögon. Universitetens existens inte längre högborgar för kunskaperna.

Och vad händer då? Är utbildning en varje människas möjlighet? Vad händer med vår människosyn för dem som inte har nycklarna till alla dessa dörrar och möjligheter, de som inte utbildar sig på egen hand när det är möjligt att göra det? Allt är möjligt. Allt kan du förverkliga. Är det så?

Vad händer med ämnesval? Vem vågar gå en smalare väg där gillaknapparna är färre och där delningarna inte lika många? Vad händer med ämnen som inte anses i ropet i denna tid? Vad händer med språken? Vad ska vi göra vi som är vid skolorna? Vad blir skolans uppgift?

I den framtida skolan tror jag på mångkulturen, samtalen, verkliga mötet, berättelserna, kritiken, infallsvinklarna, orienteringen ska vara i fokus. Vi måste skapa tydligare platser för den verklighet som samlar oss, och ger oss mötesplatser att vi lär oss i närsamhället. Vi lärare kan utveckla våra kunskaper om hur lärandet sker i sociala kontexter och där känslor finns och är. Vi kan skapa platser där vi ser hur våra aktioner påverkar i rummet och lyfta medvetenhet om hur vi utvecklas ihop.

Jag tänker att den framtida läraren tillsammans med elever, kandidater har en ofantlig roll som den som stannar upp och ställer sig frågande, lyfter frågor och närvarar i dem. Jag tänker också att en lärare tar stöd i bibliotekarien vars kunskaper bör samspela med lärarens. Bibliotekarien ska stötta läroplanernas förverkligande, frågornas livslängd och vara den som orienterar sig i mångfald av möjligheter till erbjudanden i klassrummen, till eleverna, till kandidaterna och till läraren på plats. Jag har sett en modell för det här i en skola utomlands.

Läraren är tillsammans med eleverna, stoffet och frågorna. Läraren håller sitt fokus och eleverna utvecklar sina kunskaper kring fokus. Det lärande som sker kring ett specifikt stoff understöds av att bibliotekarien också delar lärarens fokus och skapar en orientering i utbud, skapar en röd matta för lärare och elever att börja gå på, ger utbud i andra undervisningar av andra lärare på nätet, samlar all information som kan stötta lärandet i klassrummet. I David Brooks artikel står det: I en sammansatt onlinevärld kan en lokal universitetslärare välja ut inte bara kurslitteraturen utan också föreläsare som presenterar olika perspektiv från andra länder. Han (läraren, min notering) kan ägna sig mer åt handledning och samtal än åt föreläsning. /… / De bästa amerikanska universiteten bör kunna etablera en magnetisk auktoritativ närvaro online.

Jag tänker på den sista meningen – om en magnetisk auktoritativ närvaro online. Jag tänker att skolan roll skulle verka så – som en magnetisk auktoritativ närvarande aktör för elevernas lärande. Auktoritativ menas ”bli trodd på grund ställning och sakkunskap”.

För mig blir tankarna på skolan central. Och i skolan samspelet med utbud och möjligheter. I den framtida skolan finns kring varje lärare – en läroplansaktör – en person som samspelar med lärarens och elevernas fokus och förankrar processerna som äger rum i läroplan och kursplaner. Det finns också en bibliotekarie som samspelar med läraren och eleverna kring hur att orientera sig, skapa begränsningar och riktningar inom mångfalden av utbud, kan ta fram texter som konfronterar varandra för att skapa tänkande och samtal.

Biblioteket måste få en centralare plats i skolan. En orienteringsplats och en innehållsplats. Bibliotekarien måste få kliva in i lärarens planering för att stötta, bidra och utforska samspelet kring stoffet. Läraren kan aldrig någonsin orientera sig ensam kring utbudet. Däremot ska läraren finnas närmare elevernas lärande, stötta kommunikationen kring lärandet och innehållet, utveckla källkritiken och stärka flerstämmighet och språkutveckling.

De viktiga begreppen om mentalisering, om textrörlighet, om textrelationer, om att förstå innebörder, påverkan och retorik behöver sin mötesplats. Skolan kan och ska vara det. Skolan ska också ta sitt fulla ansvar om varje individs lärande. Att verka i en värld där allt är möjligt, där du själv skapar vägar till ämnen och innehåll måste betyda att du får möjligheterna. Det betyder att läsandet, skrivandet och det muntliga får utrymme. Metaperspektivet måste alltid antas och elevernas frågor ständigt närvara. Vi är ett klick ifrån möjligheterna. Frågan är om möjligheterna är för alla? Frågan är om vi kan utbilda för delaktighet och lärande möjligheter. Om lärandet är taklöst måste grunden för det oändliga ha en fast punkt och ett ordentligt underlag. Jag tror skolans roll kan vara just detta.

 

Det här inlägget postades i Läraryrket och lärarrollen. Bokmärk permalänken.