Jag har ofta tränat mina elever i att undersöka vilken fråga jag ställer. Jag har funnit att eleverna inte alltid förstår själva frågan eller ens kan identifiera den. Jag ber ofta mina elever att muntligt återge frågan, dels för att ta frågan i sina munnar, uttala den och höra den i sina egna kroppar. Då vi återsamlas återknyter vi till frågeställningen. Har vi lyckats orientera oss i frågeställningen? Vad hände med svaren? Hur gjorde vi? Vad missade vi?
Jag har under helgen tittat på BBC program om hur företagandet går till, hur uppdrag ges och hur utförare lyssnar alldeles för lite på det som sägs och vad som ska göras och utföras. Det är spännande att följa hur snabbt frågeställningen förloras och aktionerna som äger rum börjar leva sitt egna liv.
Varför inte inskola eleverna i att låta dem ställa egna frågor i anslutning till ett arbetsområde? Detta kan lämpligtvis ske efter en kort orientering om vad arbetsområdet handlar om. Frågorna skall självfallet formuleras så att de inte kan besvaras med ett enkelt ja eller nej. Kan rekommendera följande litteratur: ”Angrepp på en förlegad undervisning – förslag till en revolution” av N. Postman & C. Weingartner (1974), ”Metod och medvetande” av M. Alexandersson (1994) samt ”Att söka information för att lära. En studie av samspel mellan informationssökning och lärande” av L.Limberg (1998). Ingen av dessa smått epokgörande publikationer har av allt att döma gjort något större intryck på Jan Björklund om han nu ens är bekant med någon av dem. Klart är emellertid att de alla har stort informationsvärde och något viktigt att säga var och en pedagog med ambitioner.
Naturligtvis – det ingår i undervisande fokus. För mig är alla elevaktioner alltid det viktigaste. Skapa frågor. Göra frågor. Utveckla frågor. I det andra perspektivet att tänka, planera och skapa undervisningar händer det jag tänker mig. Planeringen får inte frånta eleverna möjligheter att påverka. Det är alltid en dialog. Så tänker jag. A-M