Åttaåringen är skoltrött – Så här tänker jag

I en kommentar läser jag detta mycket sorgliga gensvar på ett av mina blogginlägg:

Jag har en åttaåring hemma som redan hatar skolan och skolvägrar ibland, igår var en sådan dag så igår var han hemma från skolan och när han varit mindre än 5 minuter i skolan idag så säger hans resurs med tråkig helt oinsperierande röst ”man måste göra sånt som är tråkigt ibland” då undrar jag hur ska vi någonsin komma tillrätt med hans motvilja mot skolan /… /

Jag måste tänka en aning hur man kan göra för att komma tillrätta med det här. Jag tror definitivt att det går och att insatserna måste handla om att förändra undervisning, knyta an till eleverna, skapa ett innehåll snarare än fostra och se barns vilja när den dyker upp. Det är ibland så att lärare fångas upp av sin planering och vågar inte rucka på den. Det betyder att eleverna inte kan påverka vilken oftast leder till en känsla av tvång. Det kan också vara så att läraren inte är medveten om att läraren säger till eleven alldeles för många gånger, och så kan det bli med skoltrötta elever, att vi säger till dem gång efter annan och mycket sällan positivt. Jag brukar fråga hur jag använder elevens namn och själv lyssna hur och när jag säger det. Är det så att jag säger ”Kalle, nu måste du … Kalle, kan du sitta still… Kalle, nu gör du inte som vi sa att du skulle …” Och om vi inte skapar relation och säger ja till elevernas tankar blir det lätt så att skoltröttheten gräver sig inåt.

Som förälder kanske man också reagerar starkt med oro för barns reaktioner. Det kan vara så att vi fokuserar på det negativa och oroar oss för det. Då börjar vi prata med våra barn om det som är dåligt och det är genom detta fokus vi skapar kontakt med varandra. Jag gjorde så med ett av mina barn. Till slut blev jag så trött på mina oroliga frågor att jag sökte upp skolans psykolog som gav mig rådet att fråga om något annat än just det jag ville fråga om. Jag gjorde så och fick helt andra berättelser av mitt barn.

Ibland tycker jag också att en viss svalka kan omsluta barnet. Precis som hos oss vuxna måste barn få pusta ut och säga tråkiga saker utan att det är farligt. Hemmet är ofta en plats för just sådant. Precis som då vi vuxna är hemma och pustar ut över den gräsliga arbetsdagen som vi trots allt går med nyfikenhet till nästa dag.

Men … jag vill att vi tar en pedagogisk fundering över varför en 8-åring känner skolleda och inte vill vara i den. Och när vi gör det ska vi inte lägga ansvaret på barnet utan i professionen. Ett barn kan inte ge oss svaren på hur och vad vi ska göra bättre. Det svaret ska vi låta eleven få erfara. Ofta behövs det inte särskilt mycket av vuxenvärlden för att möta upp ett barn.

  • Börja med att hälsa och ta i hand, se i ögonen och öva dig själv att se barnet som nytt – alltså med nyfikenhet.
  • Säg barnets namn med värme och respekt. ”Jag ser att du Emil har skrivit en berättelse om …”
  • Bekräfta det eleven har gjort och skapat – undvik att kräva mer av just detta arbete, undvik att använda ordet men… ”Jag ser att du skrivit en berättelse om en ko men du skulle ju skriva om en häst” (väldigt fånigt exempel men ändå).
  • Kritisera inte – fundera över vad som är kritik. Många elever bemöts med mer kritik än vi vuxna skulle orka med under en dag.
  • Lyft fram elevens arbete. Säg – ”Lyssna här – jag vill gärna låta er ta del av en mening jag läste, så här lyder den … ”
  • Sätt dig i närheten av eleven lite då och då.
  • Lägg din hand på axeln, se utan att kräva något, delta, säg hej,
  • Var nyfiken på vad eleven läser …
  • Säg något som du minns om eleven – Ja, just det, det var precis som Kalle sa då vi diskuterade i matematiken.
  • Sitt ned och fundera över vad som gör att du själv mår bra bland många människor, vad som får dig intresserad. Barn är människor, de känner och tänker, precis som vuxna gör. Därför… vad behöver du… vad kan du ge ett barn i ditt klassrum.
  • Det kan också vara så att barn upplever att man som lärare inte är snäll mot alla barn i klassen och att det oroar. Fundera alltså över vad du kan göra för hela klassen och inte för just ett barn. Barn vill inte gärna bli utpekade.
  • Se till det eleven gör och inte vad eleven inte gör av skolarbetet. Det faktiska – dvs – det eleven KAN. Stanna vid detta. Nästa steg tar läraren i undervisningen. Den behöver man inte genast påpeka för eleven.
  • Titta eleven i ögonen ofta – Jag ser dig! Hej på dej! (Se Morricas kommentar).

I stort sett menar jag att varje möte med eleven ska präglas av respekt och nyfikenhet. Inte så mycket bedömande och fostrande. Det är också i undervisningen som framtiden kan läggas. Ansvaret för det eleven gör idag handlar om att skapa undervisning i morgon.

 

This entry was posted in Barns nya rättigheter, Formativa bedömningar och skriftliga omdömen, Hinder för lärande, Misstagen and tagged . Bookmark the permalink.

4 Responses to Åttaåringen är skoltrött – Så här tänker jag

  1. Morrica says:

    och sök och möt elevens blick i klassrummet bara sådär helt apropå, utan någon speciell anledning. Inte för att hålla koll på, inte för att fånga dennes uppmärksamhet eller se så att den är med. Bara för att se, för att säga ‘hej, jag ser dig, du finns och det gör jag också’

  2. lotten says:

    Hej! Tack för kloka ord! Känner igen mig mycket i dina funderingar och i förälderns. Jag undervisar just nu i en 4a. I klassen finns en handfull skoltrötta killar.

    Jag tror, liksom du skriver, att det är viktigt att skapa en relation med sina elever. Jag upplever att jag har en god sådan med alla dessa skoltrötta elever. Jag analyserar deras skoltrötthet ständigt, det är ju förskräckligt att de känner på redan nu. Jag tror att problem uppstår i kravsituationer, särskilt sådana som de måste kämpa för att klara av. De ger upp, deras självförtroende sviker dem och de hittar på bus istället..

    Det som jag tror på kan vara en lösning är den formativabedömningen. Att ge mycket positiv feedback och göra nästa LILLA steg tydligt. Det är inte lätt att vara mellanstadieelev idag. Alla mål ska göras tydliga, men det blir ju då också väldigt tydligt när man inte når målen. Om 2 år ska de gå betyg. De tar det på stort allvar.

    Som pedagog strävar man alltid mot att göra sin undervisning stimulerande för alla, men det är svårt att lyckas till 100%

    Som tur är här jag 2 år på mig att vända tränden med de här killarna. Jag hoppas att jag lyckas!

  3. Bengt says:

    Hmmm…jag har en tanke att vi översköljs av olika impulser och stimuli. Spel och filmer ger belöningar var och varannan minut. Hjärnan får därför ett större belöningssystem som ständigt kräver nya belöningar. Vi skapas ju av den miljö vi vistas i.

    Eftersom vi är lärare av vår tid så behöver vi fundera över vilka kunskaper som eleverna ska ta med sig in i det nya samhället och vad de behöver. Skolan ska inte längre fostra för ett löpande band utan eleverna möter ett samhälle där sociala nätverk blir allt viktigare. Det är viktigare vem man känner än vad man kan. Är det då rätt att vi ställer upp en kunskaps baserad miljö. Borde inte skolan vara en tummelplats för social erfarenheter? Ska vi vara en motvikt till stimulansen i film och media? Ska vi dana våra hjärnor att möta det framtida informationssamhället?

  4. lotten says:

    Jag tänker ofta som du Bengt. Tyvärr anser inte jag att lgr 11 ger mig tillräckligt stort utrymme för att fullfölja dessa tankar. Jag tycker att skolan ligger alldeles för långt efter samhällsutvecklingen tyvärr. Därför är det svårt att vara proffsig när vi ska fostra framtidens medborgare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>