Jag läser skolhistoria. Jag läser Det pedagogiska Kulturarvet av Sven Hartman. Och jag läser om Fridtjuv Berg. Jag har alltid gillat honom. Han hade inga teorier i ryggen. Han hade elevernas bästa för ögonen. Han var pedagog.
Låt mig kort berätta om Fridtjuv Bergs pedagogiska tankar. Först måste vi sätta in honom i hans tid, hans livstid spänner över åren 1851-1916. Han började som lärare och slutade sitt yrkesliv som ordförande för lärarkåren. Frågor som Fridtjuv Berg strävade efter:
- En bottenskola – dvs en skola för alla – oavsett klass och för att minska de sociala klyftorna i samhället.
- Han talade om bildning ur ett annat perspektiv – själen såg han som ett levande väsen som behövde sin näring – människan bildade sig själv.
- Han debatterade för en kristendomsundervisning utan katekesstudier och utantillramsande.
- Han talade om skolans inre arbete – att lära genom att göra.
- Initerade och utvecklade läsundervisningen – svenska skolbarn fick SAGA biblioteket och genom Selma Lagerlöf fick de också NILS HOLGERSSONS UNDERBARA RESA GENOM SVERIGE.
Jag brukat tänka på Fridtjuv Bergs gärningar, kraft och vilja. Hur lärare inifrån skolan kan ta sitt yrke på allvar och våga säga, tycka och tänka i relation till samhället och till det som sker i klassrummen.
Jag har min pappas skolbok att titta i. Min pappa hade nog en fantastisk lärare. Läraren gav min far världskartan och talade om världen som en plats att bli nyfiken i. Och så är det väl fortfarande. Vi har fått hela världen. Vi måste alltid vara nyfikna på den. Om och om igen.
Aristoteles citeras: ”We are what we repeatedly do. Excellence, then, is not an act, but a habit.”
dvs
”Vi är vad vi upprepade gånger gör. Excellence är alltså inte en handling utan en vana. ”
Det handlar om att vistas i en miljö där inlärning blir en automatisk vana. Där inlärningen kommer automatiskt och där man genom att uppleva och göra så lär man sig hela tiden. Lägger man fokus på inlärning, läsning, räkning, skrivning så är det det som man blir duktig på.