Tankar om hembrevet – vad skriver vi egentligen?

Nästa härliga pedagogiska diskussion rör hembrevet. Detta brev som berättar om skolan, vad som äger rum i klassrummet och tillsammans med eleverna. Hur skriver vi dem?

Jag är rädd för de brev där skolan alldeles för lättvindigt berättar om att det inte fungerar i skolan. I stora svepande meningar berättas om hur och att föräldrar ska tala ordning och reda med sina barn, att det är för stojigt och stimmigt i klassrummet, att närvaron inte fungerar, gymnastikkläderna är inte med, eleverna bråkar i omklädningsrummen (finns inga vuxna där), äter inte maten i matsalen och språket eleverna använder är rent förfärligt. Mobilerna ska lämnas hemma och kepsarna ska av. Basta!

Jag tycker att de flesta innehåll vi sänder iväg handlar om vad vi i skolan ska ansvara för. Det är skolans sak att göra undervisningarna intressanta så att eleverna vill komma dit och vara där. Det är skolans sak att komma tillrätta med ordningen i klassrummen. Om inte, ska vi mötas över samtal med föräldrar så att föräldrarna får chans att förstå hur de kan hjälpa till, inte få information svart på vitt från en frustrerad lärare.

Hembrevet är en slags varudeklaration. Hembrevet ska visa vad som äger rum i skolan, visa vad det är vi arbetar med och att detta sker på ditt barns skola. Att sända iväg en massa oro som inte berör alla barn och alla hem är inte bra. Det väcker frågor om vad som verkligen pågår i skolan? Va, är det så stökigt i era klassrum? Sköter du dig inte?

Fostran flyttar över till hemmet. Vilken kan göra att föräldrar känner misstro mot skolan eller skydd för det egna barnet mobiliseras. Andras barn pekas ut, det egna barnet kan behöva skydda den föräldrakärlek barnet behöver. Föräldrarna i sin tur känner inte igen sitt barn i skolans beskrivning. Det är lätt så att hembrevet blir en kollektiv bestraffning trots att den inte behöver vara det.

Hembrev ska vara konkreta och sakliga. Hembreven ska ta upp arbetet i skolan, lärarens tankar om  hur detta genomförs pedagogiskt och hur klassen relaterar till ämnesområden. Hembreven ska också läsas upp i klassrummet så att eleverna kan delta, tänka, lägga till, dra bort och bidra. Hembrevet kan vara ett brev från klassen och innehållet fokuserat på klassrumsarbetet. Brevet kan gärna innehålla punkter om vad eleverna upplever att de har lärt sig. Ett sådant hembrev riktar fokus mot det som sker i skolan.

Det finns andra sätt att informera om det som äger rum. Eleverna kan ansvara för en daglig blogg som kommunicerar med och till föräldrarna och är öppet för kommentarer. Nätet möjliggör för en öppnare kommunikation vilket jag tycker vi ska utforska och pröva. Hur berättar vi om vårt inre arbete?

Hur kan vi utveckla detta berättande så att det blir riktade mot innehållet?

Hembrev bör inte avkräva föräldrarnas ansvar och agerande. Hembrevet är en informationskälla. Ansvaret om det som sker i skolan är skolans. Och det ska vi visa att vi tar i skolan.

Det här inlägget postades i Kommunikationen. Bokmärk permalänken.

Ett svar på Tankar om hembrevet – vad skriver vi egentligen?

  1. Pingback: Hembrevet på bussen! | Anne-Marie Körling

Kommentarer är stängda.