Minnen från en skoltid som ingen vill komma ihåg

Jag fick ett mail. Och jag får publicera det. Minnen från en skoltid:
Jag kommer ihåg min egen skolgång och är förvissad om att många av dina läsare skulle nicka igenkännande med  mina kommentarer.
 
Kommer ihåg skamkänslan när bleckpennan gav en plump på det vita linjerade pappret…..
Den gången hela bleckhornet ramlade ned i bänken och det blev en stor fläck i den bok som skulle följa mej genom några klasser….
Den gången jag fick gå in till en tant som jag tidigare varit in hos för att säga R och S och att återbesöket fick mej att tro att det berodde på det utspillda bleckhornet…..
De gångerna vi stod knäpptysta bredvid våra bänkar och ”magistern” med sin pekpinne pekade på räknetecken och siffror. Vartefter den elev fick sätta sej i bänken när han/hon sade det rätta svaret…..
De gånger jag vid dessa tillfällen blev den sista att få sätta mej….
De gånger som jag förstod att detta hemska skulle upprepas….
Den gången jag skulle rita en katt på svarta tavlan och inte kunde…..
De gångerna ”fröken” stod över mej för att se vad jag ritade för bild efter uppsatsen om sommarlovet.
Den gången jag skulle högstava och nämnde bokstaven ”K” till ke istället för kå och alla, t.o.m. ”magistern” skrattade åt mej.
Den gången alla i skolan åkte om mig i skidspåret och jag kom sist…..
 
Listan kan bli mycke’ längre!
Jag har haft det i bagaget gemon livet.

Dessa hemska minnen har hjälpt mej genom mina yrkesår.
Att känna sej som förlorare, om än så i en oskyldig gemensamlek, kan sätta hemska spår.
Dessa, mina hemska skolminnen plockade fram kreativiteten i mitt tänkande.
Inget barn skall behöva känna sej som förlorare i dagens skola!
OBS! Inget barn!
 
 
 
 
 
Det här inlägget postades i Intervjuer, Mina läsare. Bokmärk permalänken.