Svenska språket – och alla skolbarns lika rättighet

Skolskillnaderna ökar läser jag i tidningen. Och det är mycket, mycket allvarligt tänker jag. Att lyckas i skolan är en förutsättning för att verka och delta i samhällslivet. Att skrivas ut i grundskolan, inte få möjligheten att få betyg i alla ämnen och nycklar till gymnasieskola och senare högskola är så allvarligt att vi skulle stänga skolorna för alla diskussioner utom denna.

Jag läser också att svenska språket är nyckeln. Att få ett rikt språk handlar om det som kan läsas i inledningen till kursplanen i svenska:

Kursplan – Svenska

Språk är människans främsta redskap för att tänka, kommunicera och lära. Genom språket utvecklar människor sin identitet, uttrycker känslor och tankar och förstår hur andra känner och tänker. Att ha ett rikt och varierat språk är betydelsefullt för att kunna förstå och verka i ett samhälle där kulturer, livsåskådningar, generationer och språk möts. Lgr 11, s 222

Jag tänker att varje lärare från grundskolans tidiga stadier till de senare måste ta sitt språkliga ansvar och skolan måste ha en medveten och tydlig pedagogisk tanke om hur språk utvecklas i undervisningen och vilka möjligheter elever får att förstå, tänka, tala, fråga, läsa, tolka, lyssna och argumentera. Det förvånar mig att vi inte har större pedagogiska diskussioner om hur språk utvecklas, ämnesspråk introduceras och hur lärarna gemensamt ser till att läsa olika texter och själva ser sig som text, dvs, verkar för en medveten hållning när det gäller det svenska språkets utveckling i skolan.

På en buss hem hörde jag en elev besviket berätta för sin pappa att läraren inte undervisade på svenska trots att ämnet handlade om svenska och lektionen handlade om att förstå saker och ting på svenska. Eleven hade själv ett annat modersmål men ställde höga krav på undervisningen i just svenska språket. Jag satt och lyssnade och fick en annan syn på hur språket i skolan hör hemma med lärarens språk och generositet. Hela skolan kunde förhålla sig generöst med språken och hur att ansvara för språkets möjlighet för eleverna. Eleven kände sig exkluderad genom att inte förstå läraren.

Jag kan förstå elevens perspektiv. Jag kan också förstå läraren som måste undervisa på alla språk för att få med sig eleverna in i undervisningen. Men det är ett problem. Det tycks mig intressant att elever med annat språk värnar det svenska språket och har förstått att just detta är en del av förutsättningarna att lyckas i skolan.

Jag är också rädd för att fostran och ställandet och styrandet om elever blir högre då språket haltar. Jag tror det var Bodil Malmsten som skrev om det svåra att inte kunna tala med ett rikt språk och hur känslorna och bristerna i att berätta och säga gör att slaget ligger nära. Det är en självupplevd berättelse (jag har kontaktat Bodil Malmsten och hon skrev att jag fick använda texten i skolsammanhang, självklart!)

Och jag funderar över om det är så att bristande språk i skolorna ger oroligare elever? Jag vet också hur det är att vara språkligt utanför. Jag prövar alltid hur det känns där jag har möjlighet. Jag vill verkligen känna i hela kroppen vad det betyder att aldrig någonsin förstå vad som förmedlas eller aldrig någonsin känna eller uppleva sig som en fullvärdig samtalspartner som kan förflytta sig språkligt utanför tid och rum.

Det är inte eleverna som ska fostras in i skolan utan språket som ska utvecklas. Sven-Eric Liedman har skrivit om hur språket är raster för slag och pensel för något större. Och frågan är om eleverna får detta raster och denna pensel?

Det handlar också om att se individen. Ge elever sina namn. Vi måste bli bättre på att tilltala elever, se dem i ögonen, inte beskriva deras brister utan deras vilja, nyfikenhet och ansvara för elevernas deltagande i undervisningen. Vi måste låta elever prata mer och  då för att utveckla sin skriftliga förmåga. Jag har myntat ett begrepp ”muntlig skrivning” (2006) och genom denna utvecklade muntliga undervisning lär sig eleverna att skriva genom sitt tal och sitt lyssnande. En-ords-svar är en början. Språkutveckling handlar om att få berätta och då med fler ord och hela meningar.

Högläsningen måste och ska utvecklas så att eleverna för höra mängder av olika texter och genom dem få lyssna till hur skriftligt språk låter och för att förhöja själva livskänslan, den att vara delaktig. Dessvärre anses högläsning vara för yngre barn vilket är en sorglig föreställning. Ingen är för gammal för högläsning. Ingen.

Jag sörjer egentligen att skillnaderna är så stora. Skolinspektionen har varnat för det här. De påpekar också att det inte bara är skillnader på skolor utan stor skillnad inom skolorna, dvs, från klassrum till klassrum. Vilket torde resultera i att vi utvecklar och utökar de pedagogiska samtalen. Och att dessa får ett bestämt fokus och följs upp.

De pedagogiska diskussionerna vid skolorna kan handla om att gemensamt läsa litteratur och att den ligger till grund för de samtal som kan uppkomma. Frågeställningar som tydligt ska belysas gives av rektor eller pedagogiska utvecklingsledare och sedan  bör mångfalden av lektioner, undervisningar, lyckanden och misslyckanden samt elevexempel utvidga förståelsen och de fördjupade samtalen kring frågorna som skolan valt att belysa.

Jag besökte nyligen en skola där tre fritidspedagoger diskuterade en gemensam pedagogiskt text. Det fanns tid till det. Och att en sådan skola utvecklas är inte konstigt. Den pedagogiska frågan ligger ständigt på bordet. Och den är öppen och synlig samt delad av hela kollegiet. Kanske kan vi själva ansvara för att föra de pedagogiska diskussionerna och inte låta annat träda emellan och störa dem?

Jag är rädd för det samhälle som skapar klasskillnader och skriver ut en del av populationen. Skolan ska verka för klassresor. Det ska göra skillnad för en människa att befinna sig i utbildning. Det ska alltid betyda skillnad.

Här är en lektion:

  • Be eleven leta efter en mening i vilken text som helst.
  • Skriv upp elevernas meningar på A4 papper, högläs dem ihop och sätt upp dem på klassrumsväggarna. Har du en klass med 28 elever har klassen fått 28 meningar samt lärarens eftersom läraren också gör som eleverna. Alltså 29.
  • Eleverna får välja vilken modellmening de ska utgå ifrån och göra egna. De följer boken och textens modell.

  • Alla meningar som eleverna skapar ska högläsas och diskuteras.
  • Frågan om varför eleven valde just den meningen likaså. Elever uppmärksammar skiljetecken och vill göra lika. De lär sig genom att läsa, skriva, samtala och diskutera.

Det är också viktigt att läraren stöttar och följer elevernas samtal om sina meningar. När detta är gjort kan vi sätta upp våra meningar i klassrummet. Då har vi mängder av uppslag och meningar att låna och härma av och genom. Exemplet jag visar ”Jag följer bokens modell” handlar om att eleven gillar att meningen börjar med ett ord och utropstecken. Jag har haft så många roliga lektioner genom modellat språk och elevernas  möjlighet att härma. De härmar och utvecklar eget.

Det här inlägget postades i Ansvaret, Föreläsningar jag ger, Grammatiken, Klassrummet, Kommunikationen, Modellerna och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.