BRISTEN FLYTTAR IN OCH ARBETAS BORT
Saknad och brist ger kommentarer som – Om jag bara … Om eleverna kunde uppföra sig så … om det inte var så … och långsamt flyttar bristen in. Och visst kan vi sakna massor av stöd från omvärlden så att vi får verka i det vi har och där vi befinner oss. Sakna rubriker som skriver något annat om skolan. Men att förhålla sig till bristen gör att den långsamt flyttar in. Barn är i nuet och jag tror vi ska ge dem allt det vi kan i detta nu. Lärare är kreativa och kan använda sin kreativitet för att skapa något för barn här och nu.
Det går utmärkt att med inlevelse läsa en berättelse – det är att göra något barn inte får – det skrivna språket i en människas mun. Ja, nåväl, högläsning är en hjärtefråga för mig, den att ge litteratur och ge den muntligt så att varje ord kan bli en inträdesbiljett till den egna läsningen. Det må vara enkelt att ge en text. Det är en enkel åtgärd. Och då vi ger den flyttar bristen ut. Vi skapar något här och nu med eleverna.
Bristen som flyttar in i läraren är en allvarlig brist. Den måste samtalas om. Läraren tänker om sig själv som ofärdig och som icke kunnig och kan mota bristkänslorna bort om det är tillåtet att tala om denna upplevda brist samt börja tala om det faktiska som sker i skolan, i klassrummet och tillsammans med eleverna. Att känna brist är att uppleva sig rullande en sten upp för ett berg och inte någonsin få stenen på plats. Då måste man stanna upp. För att se.
Själva förmågan att se är viktigt. Se för att få en bild av. Inte för att söka ut var bristen finns utan att söka svar på det som sker.