Vilket ansvar har inte lärare att veta, utmana, känna till, utforska, förmedla och återge VAD eleverna kan och HUR eleverna kan förvalta och omsätta sina kunskaper. Det är också ytterst viktigt att eleverna vet VARFÖR de lär sig, kan, förstår, behöver och ska utveckla vissa kunskaper. Detta är avgjort viktigt för såväl eleverna som för framtiden och samspelet med omvärlden.
Jag läser i DN om lärarens pedagogiska intuition. Jo, den äger många lärare. Pedagogisk intuition har jag inte tänkt mig använda då jag bedömer mina elevers kunskaper, jag kan inte känna med magen då det gäller vad, hur, varför en elev kan, förstår och förmår omskapa sin kunskap till något eget. Det förekommer att lärare säger att ”sån´t vet man med magen” och därmed håller lärare inne med sin pedagogiska kunskap och undviker orden som finns där i magen. Vad värre är – denna tysta pedagogiska intuition präglar lärandet, förhållningssättet och utvecklingen i klassrummet. Magen tjänstgör som en omedveten ledsagare och formar och påverkar förhållningssättet till såväl kunskap och elever.
Men jag kan använda min pedagogiska intuition då det gäller mitt samspel med elevens kunskaper och koppla det till den teori och kunskap jag har om lärandet. Jag behöver också min pedagogiska intuition – vad nu det är – för att vara så pass nyfiken att jag som lärare manar fram, påverkar, utvecklar och utmanar det min elev kan och är i färd med att lära och utveckla.
Det är inte bra om elever inte vet vad vi lärare ser av deras kunskaper. Jag är rädd för den skola där man ensidigt förklarar elevens lärande i skolan med att omsluta dem med bristerna. Det är utvecklingssamtal på utvecklingssamtal där eleverna får höra för lite av vad de kan MEN så raderas allt bort i en liten meningsuppbyggnad som påbörjas med ordet MEN… men du kan inte multiplikationstabellen … men du har stora svårigheter att sitta still… och du kan inte göra… Jag räds dessa samtal. Läroplanen omsluter teorier som manar fram, där eleven ska få samspela med kunskap, klasskamrater, undervisande fokus och sin lärare.
Jag räds också de samtal där elevens uppförande värderas mer och får större fokus än de samtal som faktiskt beskriver vad eleven kan. Min erfarenhet säger mig att ointresserade och störande elever kan ..exempelvis engelska. Min erfarenhet är att de stökiga eleverna ofta hämtar liknelser från andra källor, dvs det vi lärare idag kan benämna med textrörlighet, och uttrycker detta samspel – Jag såg Simpsons… de sa… och där tystas de ned. Stökiga elever bemöts som om de inte kunde. Stökiga elever bemöts som stökiga inte som lärande. Lärare förhåller sig till deras ”stökighet” inte till de kunskaper eleverna har eller är i färd med att lära sig. Jag ärvde en gång en ”bråkig” elev. Den bråkiga eleven satt längst bak och var… Det fina var att elevens beteende förändrades då elevens kunskaper fick utrymme och eleven fick uppleva att läraren såg och utmanade det eleven kunde.
Jag ställer mig alltid frågan – Vad kan du? Hur kan jag utmana det du kan? Jag tror dig om att läsa den här texten, den handlar om … och det tror jag du tycker om?
Jag försöker utveckla en undervisning och en samspelande tanke mellan elev, lärare och undervisande fokus. Jag har skrivit boken Vägen till Skriftliga omdömen, och just denna väg handlar om det dagliga gensvaret till eleverna, och detta gensvar ska verka för framtidens lärande och jag anser mig skyldig och ansvarig för att se och sätta ord på det eleverna faktiskt kan, och verka för den nyfikenhet hos mig som lärare som gör att jag undersöker vad eleven skulle kunna utmanas i. Till detta behöver jag information om eleven, av eleven och hur eleven har kunnat samspela med undervisningen. Jag dokumenterar dagligen. Men, och här har jag medvetet skrivit mitt men – jag skriver ingenting om uppförande eller kepsar – utan det som händer kring det fokus vi i klassen arbetar kring. Jag är noga med att dagligdags återge vad jag ser av lärandet i mitt klassrum. Eleverna har rätt till transparens i hur jag bedömer, hur jag ser på lärandet och vad för redskap vi i skolan har för att dokumentera lärandet. Eleverna har också rätt att åsikta och behandla, tycka, tänka, lägga sig i och själva påverka det jag noterar kring kunskapsutveckling. Eleverna själva skriver alltid vad och hur och varför de lärt sig något i skolan. Detta samspel utvecklar oss – mig, eleverna och hur att utveckla en undervisning och ett samspel.
Jag tror på några saker – det att undervisningen ska utmana, det att eleven ska vara med och påverka, att läraren är ett av elevernas lärande redskap, inte ett hinder eller en begränsning, och att eleverna själva vet vad de kan. Någon pedagogisk intuition använder jag mig inte av – snarare en dokumentation av att jag undervisar kring något och själv vill utveckla min pedagogik så att den berör mina elever och att mina elever anar och upplever att lärandet är utmanande!
I de skriftliga omdömen jag nu är i färd med att utveckla formulerar jag mig i enlighet med strävansmålen i kursplanerna, jag skriver elevens namn och några huvudrubriker:
Låt oss säga att jag är eleven:
Ämnet Svenska:
- Anne-Marie Körling och förhållandet till ämnet svenska
- Anne-Marie Körling och muntligheten i ämnet svenska
- Anne-Marie Körling och skrivandet i ämnet svenska
- Anne-Marie Körling och textförståelse och textrörlighet inom ämnet svenska
- Anne-Marie Körling och läsförmågan inom ämnet svenska
- Anne-Marie Körling och strategier inom ämnet svenska
- Anne-Marie Körling och utvecklingen inom ämnet svenska
Jag gör dessa rubriker inom varje ämne och detta är också hur jag betraktar mitt dagliga arbete. Jag har alltså dessa fokus i min lärande relation till mina elever. Jag låter också eleverna påverka och utveckla undervisningen utifrån det fokus jag har presenterat för dem. Jag använder mig av några viktiga, trygga och utvecklande dokument för mitt arbete i klassen:
- Läroplanen Lpo-94 (det betyder också att jag grubblar på de texter som föreligger läroplanen)
- Kursplanerna (och jag anser att första sidan i kursplanetexten borde vara självklara: alla ämnen ska omslutas av att eleven får analysera, generalisera, diskutera och förklara, vilket betyder att läraren och eleverna befinner sig i en utvecklande dialog)
- Barnkonventionen.
Den främsta kunskapsförmedlaren är eleven själv! Och om jag som lärare ger eleven redskapen att själv dokumentera sitt lärande så är lärandet och undervisningen möjlig att utmana. Jag vill inte undervisa mer av det eleverna redan kan. Skolan har inte den tiden, och eleverna har inte den förmågan att skapa intresse för något som de redan kan och ingen har frågat dem om. Vad vet vi i skolan? Hur mycket samspelar vi? Pedagogisk intuition? Jo, men använd den inte som ett redskap för att bedöma elevernas kunskaper.
När får eleverna säga till sin lärare – UTMANA OSS! Vi förväntar oss att bli utmanade!
Jag följer nu en liten, liten en. Denna lilla, lilla är just i färd med att bli oerhört besviken på sitt inträde i skolan. Allt det Lilla Lille kan beaktas inte som något viktigt. Lilla Lille blir oerhört ledsen då Lilla Lille inte får lära sig utan får göra om och lära mer av samma igen, ja tröttas ut av att inte utmanas. – Jag trodde jag skulle få lära mig, skulle Lilla Lille kunna säga. Men Lilla Lille gör inte det. Lilla Lille får ont i magen, för Lilla Lille reagerar med den sorg och ilska som människan reagerar med då man inte tas emot för den man är och där ens kunskaper inte räknas eller undersöks, bekräftas eller utmanas så att Lilla Lille upplever de utmaningar som Lilla Lille faktiskt själv förväntar sig. Detta är magont vi lärare ska ta på mycket stort allvar.
Anne-Marie
och läs gärna här så får du ytterligare tankar i denna fråga!
Jag vill också skapa ett perspektiv genom min krönika!
Underbart fint tänk och skriv! Tack!
/Magda
Magda, du är den första läsaren, jag behövde dina ord. Jag ryter nämligen där jag är. Är arg över vad vi faktiskt åstadkommer i skolan. Vi har inte råd att slösa bort vare sig tid eller ungarnas förmågor att lära… A-M
Du har så rätt. Tack för att du skriver.
Det värmer ett pedagogiskt hjärta! A-M
Heja heja! Kloka tankar som vanligt. OCH viktiga!
/Emma
Bravo till dig också! A-M
Tack för ditt inlägg Anne-Marie!
Som före detta rektor blir jag väldigt frustrerad när jag läser dagens DN, liksom du blev.
Jag har mött skolinspektionen vid inspektion av den skola jag då arbetade på och naturligtvis fick vi kritik som var till för att vi skulle förbättra oss. Men och här kommer det som jag blev riktigt arg och frustrerad över. När jag ringde tillbaka till inspektörerna för att be om råd hur det borde vara fick jag/vi i skolan inga svar. De hade inga goda exempel att visa på!! Vi lämnades åt oss själva för att söka en väg till något som inte ens inspektörerna visste hur det skulle se ut! Men kritisera kunde de för bra var det inte i förhållande till….. ja vadå?
Säger inte med detta att inspektion inte är bra men man måste veta i förhållande till vad man inspekterar och ha ett utgångsläge och förslag till förbättringsvägar att söka för dem som inspekteras.
Jag vet att lärare vet vad deras elever kan! Jag vet att rektorer litar på sina lärares kunskaper, jag vet också att för den som snabbt tittar in i skolan går det att kritisera det man ser då man inte har bakgrundsinformation.
Hur som helst – TACK Anne-MArie för att du så envetet fortsätter att sätta lärare och skolan på agendan!
Jag håller med allt som du skriver – ingen tvekan. Men tänker vidare: Vad är det som gör att vi lärare fokuserar på det som eleven inte kan, att vi inte utmanar, att vi inte vet, inte, inte? Vad är det, varför är det så, hur har det blivit så här?
Vet att jag sagt det förut men gör det igen.
Tänk om alla lärare tänkte som du och verkligen såg eleven och vad som faktiskt finns hos densamme.
Att med öppna ögon ta till sig elevens olika kunskaper som ju finns där men ibland bara i en annan form än den vuxna är vana vid.
Allt gott denna kalla januaridag.
Viktiga tankar. Som lärarstudent kan jag reflektera över universitetsvärldens bristande insikt i bedömingskonsten. På de tre lärosäten jag läst har bedömningsperspektiv passerat som en liten marginell inflikning inom en hemtentamensuppgift i de flesta fall. Diskussionen är inte levande utan det är något som sägs ”komma med tiden”. Spännande perspektiv med Barnkonventionen – det har aldrig förekommit som utgångspunkt för något seminarie på mitt lärarprogram. Dock satt vi i flera veckor och bröt ner den under teaterpedagogutbildningen. Är det elevperspektivet som skiftar däremellan? Det borde inte vara så.
Tack för att du skriver. Bloggvärlden hjälper mig att ifrågasätta, omvärdera och pröva min kunskapsbas. Det växer!
Briljant som alltid Anne-Marie.
När jag själv gick i skolan för ”hundra år sedan” hade jag turen att på mellanstadiet, som det hette då, ha en pedagog av ditt snitt. Det har satt oefterglömliga intryck. Så fortsätt med ditt enträgna arbete med att utmana ungarna.
Sedan till Elisabeth N. Vad jag känner till har inspektionen hittills bara varit tillsyn. Tillsynen är en kontroll av lagligheten. Att skolan följer alla styrdokument och kraven i dem. I och med Davidssons utredning inför den nya Skolinspektionen togs ett nytt inspektionsförfarande upp. I stort innebär att det utöver tillsynen tillkommer en kvalitetsgranskning. När jag läser lagrådsremissen för nya skollagen kommer kravet på någon form av självvärdering av den pedagogiska verksamheten att krävas i framtiden när nu kvalitetredovisningar, skolplan och arbetsplan försvinner.
Samtidigt har lagen satt nya krav på skolan. Kravet på systematiskt kvalitetsarbete kommer inte i framtiden att ligga på rektor eller skolledning i kommunen utan på lärare, övrig personal och elever. Regeringen skriver i lagrådsremissen under kapitel fyra på följande sätt:
”Läraren respektive förskolläraren har ett särskilt ansvar för kvaliteten i undervisningen och att den kontinuerligt utvecklas. Att lärare och förskollärare systematiskt verkar för att utveckla undervisningen i syfte att därigenom förbättra måluppfyllelsen är centralt för att höja kvaliteten i förskolan och skolan. Ett sådant systematiskt arbete bör vara den drivande kraften bakom kvalitetsarbetet. Det är därför en självklarhet att läraren enskilt och tillsammans med sina kollegor har en aktiv roll i kvalitetsarbetet.”
En intressant vinkel med beaktam av DNs artikel och diskussionen om läraren undervisningsroll.
Ett långt och mycket intressant och framför allt glädjande inlägg har du skrivit Anne-Marie. Jag som själv har två mer eller mindre ”stökiga” barn har också känt det så under årens lopp att det just är stökigheten i sig som varit i fokus istället för att det hos lärarna tänks annorlunda tankar ikring positiva saker i barnens lärande, för de positiva sakerna finns ju alltid där. Samtidigt får man ju inte negligera det barnen har svårt för utan även i det blir ju utmaningen för läraren att hitta annorlunda och nya vägar för att komma åt förståelsen i just det som är svårt. I just det stökiga beteendet kan ibland gömmas saker som att barnet/ungdomen inte förstår vad man försöker kommunicera till honom/henne eller att miljön omkring inte ger det tillfälle till eftertanke och lugn som kan behövas.
Det ena behöver naturligtvis inte utesluta det andra, barn behöver både utmaningar och förståelse för vad omgivningen behöver förändra för att nå fram med sin kommunikation.
Tack alla goda gensvarare – givetvis inkluderar jag de som inte kan – men jag tror inte på ingentingkunnandet – alltså jag sällar mig inte till det perspektivet. Jag har till uppgift att undersöka vad eleverna kan , vilken förförståelse de har, utmana var och en därifrån och givetvis inom vad som är möjligt. Jag tänker inkluderande. Det är min grundinställning. Det är också så jag måste arbeta bland många. Vi ska bli ett större VI! A-M
”Jag får bara ont i magen då jag läser hur vi ansvarar för ungarnas lärande!”
Finns det några nyanser här att utveckla? Jag tänker att du rusar in i ansvarsrelationer (finns det några andra?) och samtidigt försöker skapa en hinna av självständighet och eget ansvar hos barnen.
Den här motsägelsefulla dubbelheten av beroende, kontroll, uppmuntran och å andra sidan individuella utmaningar (du ska inte lära dig något för min skull!) tror jag är knäckfrågan.
Vi behöver gräva vidare i begreppet ”ansvar”!
Vi ansvarar , besvarar, gensvarar … kan vi utveckla ansvaret – givetvis! A-M
Tack Mats, jag lyfter ut den meningen – den är skriven utifrån en spontan känsla…A-M
Pingback: Läs en blogg om möjligheter at IT-mamman
Tack.
Varsågod, A-M
Jag finner stöd hos dig. Jag får mod att fortsätta tänka som jag gör när jag läser dina ord. Tack!
Adepten!
Det tackar jag för! Anne-Marie