I frågetecknet väcks relationen upp. I frågetecknet står vi frågande. I frågan kan vi kliva in och söka svaren ihop.
I punkten sätts något slutligen. En punkt. Det är ett slut. På en mening. På ett liv. På en berättelse. På en plats där två möttes. En sådan punkt. Sista meningen i kapitlet. Det sista. Punkt slut. Så säger vi och upplöser förhållandet, vänskapen, kärleken, och skriver en annan berättelse där punkt ersätts med eviga frågetecken – vem är du? vem är jag? vad tänker du? hur ser ditt liv ut? var är du på väg?
I de tre prickarnas värld … finns alltid en förväntan om något som kan hända om man till exempelt går runt hörnet, eller när man plötsligt blir avbruten i sina tankegångar och någon ropar – men hej där sitter du ju!
Och utropstecknet. I glädjen över att mötas. I en förvåning, i ett slags överraskande och absolut inte med dovtoner av negativ tillsägelse. Ja, för där kan vi också skrika in ett namn och tillrättavisa. Det kan vi göra. Men det blir alltid med ett utropstecken bakom.