Att skapa läsförakt och visa vägen från boken

– Det är tråkigt att läsa och skolans böcker borde läggas i brännbart, sa min besvikne son efter att ha fått uppgiften att skriva en kort redogörelse efter varje läst kapitel ur Vilhelm Mobergs Utvandrarna (1947). Ingenting lockade honom att läsa den. Jag tittade på boken ur min sons perspektiv. 525 sidor tjock. Tät text. Gammalmodigt språk. Min son orkade inte.

Det självständiga arbetet kring denna bok bidrog inte till stöd för hans läsning. Tvärtom, det hindrade honom. Han kom att avsky både bok och uppgift. Denna ofrivilliga läsning med en ensam tillhörande skrivuppgift. Den alldeles för ensamma textens väg till en läsare vars sinne fylldes av motstånd och ogillande. Det är synd om läsaren tänkte jag. Det är synd om författaren tänkte jag. Det är synd om boken tänkte jag.

Det fanns en bok min son gärna läste. Det var Sara Kadefors bok Sandos slash Ida (2003). Den sträcklästes. Ingen recension i världen hade sedan kunnat beskriva hans läsupplevelse. Ingen recension lämnades heller in till hans lärare.

– Varför var denna bok så bra, undrade jag nyfiket.

– Den angick mig, löd det korta svaret.

Graden av angelägenhet. Det måste vara berörande angeläget. Ja, om läsningen ska vara tyst och självständig. Om läsningen ska vara ensam. Texter i undervisning får liv i den kollektiva förståelsen och lärarens inbjudande frågeställningar som öppnar upp text och bok, författarens röst och skapar dialog och kommunikation.

Min son tittade upp på mig och sa:
– Du som föreläser om läsning, kan du förklara varför lärare aldrig litar på elever? Jag hatar att läsa därför att jag vet att jag måste skriva en recension. Jag bara hatar det.

Jag tänker att läsundervisning handlar om variation. Skolbiblioteket erbjuder mångfald av författare och litteratur. Undervisningen i läsning är och kan utvecklas i gemenskap med text, elever och lärare. Någon tystnad kan det inte vara tal om. Tyst läsning ska absolut erbjudas men  om boken fångar läsaren och intresset väcks blir det inte längre en uppgift pålagd eleverna. De vill läsa.

 

Det här inlägget postades i Ansvaret, Barns rättigheter, Bibliotek/Skolbibliotek, Föreläsningar jag ger, Kommunikationen. Bokmärk permalänken.